Förlag

  • Agentur,  Förlag,  Skrivande

    Ostadigt väder

    Jag trodde jag skulle vara besparad från de flesta graviditetssymtom (det funkade i vart fall med kräksandet, har inte kräkts en enda gång!!!), inte mig tänkte jag. Och de första månaderna har jag varit ungefär som vanligt till humöret. Men nu låter det lite annorlunda. Jag har liksom noll tålamod med det mesta och väser som en sur orm så snart nåt går emot mig eller trasslar. Och som allt trasslar! Bara för att jag blivit klumpigare. Finmotoriken sätts långsamt ur spel, jag snubblar, tappar, går in i saker och kommer med stor svårighet upp från låga höjder själv. Som tur är märker jag hurdan jag är, både under tiden lite sådär hjälplöst och efteråt, och ber om ursäkt. Mest till min stackars man.

    I alla fall, nåt mer som inte blivit som jag trodde var bloggandet. Som ni nog märker. Kanske behöver jag ett nytt forum? Jag har ju klurat på det där med podcast ett tag, och jag fick en bollmikrofon på stativ i julklapp av mannen, och jag har fixat ett gratisprogram för inspelning, och jag har en bekant som kanske kan fixa en snitsig jingel, och jag har ett podduppslag. Så. Ja. Det kan bli podd hädanefter. Det blev i vart fall inget bloggade. Jag har ingen skrivlust alls, faktiskt. Jag har köplust, fixarlust, flyttlust, och jag längtar efter våren.

    I morgon ska vi hålla visning av vår lägenhet igen. Det är andra försöket, denna gång med ett trepartsbyte där lägenheten i Kungsbacka i så fall blir vår. Kvinnan som kommer i morgon bor i Vasastan och vill flytta till ett barnvänligare område, då är Majorna The Place liksom! Fast vi vill till Kungsbacka, närmare min familj.
    Jag har haft ögonen på Kungsbackalägenheten sen i höstas. Den har egen gräsmatta, med ett pyttigt staket, ett träd och öppen utsikt bortanför, och den har plats för diskmaskin, tvättmaskin och torkskåp, och sol, massor av sol. Särskilt rakt in i rummet jag tänker mig som lilltutans, med smörblomsgula väggar. Vi är så redo för nåt annat nu, vi, katterna och livet som är på väg. Bara det att ha sin egen ytterdörr och kunna gå rakt ut på marken med barnvagnen? Eller att kunna släppa ut katterna varje dag hela året? Vilket liv.

    På torsdag tar jag och mannen tåget till Stockholm, och på fredag träffar jag förlaget. Vi har mailats sen förra veckan angående avtalet, det är alltid så svårt när förlagen själva skriver dem istället för att välja Sveriges Författarförbunds mönsteravtal. Med självskrivna avtal måste jag som författare klura kring vad det innebär om inte det eller det står angivet, om inte si eller så blivit specificerat, om vi ska diskutera vissa detaljer längre fram (jag vill ha allt svart på vitt direkt). Lyckligtvis har jag agenturen som bollplank, som kan peka på vad som faktiskt är viktigt, och jag tror det blir rätt såhär. Men svettigt har det varit, och smått ångestfyllt. Jag ogillar diskussioner. Det är väl en dum sak att ogilla, egentligen.

    Nu blir jag tyst här över igen. Jag har mitt ostadiga väder att tänka på, och väldigt mycket att göra. Så, håll tummarna gånger två för oss och mig, så berättar jag allt nästa vecka!

  • Förlag,  Funderingar & tips,  Vita Tigern

    Det är Amandas fel

    Jag menar, titta bara? Såhär höll hon på när jag kikade in senast, och jag blev helt förtrollad av alla bollar och färger och fluff. Och jag tänkte att så, precis så ska det se ut i lilltutans framtida rum. Än är inget byte klart för ett större och friare boende, men vi hoppas, hoppas, hoppas. Nya visningar väntar om ungefär en vecka, i början av mars! Då, efter att vi flyttat, kan vi börja måla lilltutans väggar och skruva ihop hennes möbler, .

    I alla fall. Jag beställde mina pom pom-makers här. Det är samma slags garnbollsgörare som Amanda har, tror jag, och enda stället jag lyckades hitta som säljer till oss svenskar. Amazon gör det tydligen inte (inte i det här fallet) och Panduro har några platta, trökiga varianter. Jag beställde bebisgarn av 100% merinoull, supertvättat och utan massa ämnen, och började igår.

    Och det gick skitbra! Sticka och virka är inte riktigt min grej, jag tror jag klarar det om jag ger mig den på det, men här är det bara att vira, klippa, knyta, klart! 
    De två första blev lite taniga, mest för att jag inte vågade vira på ordentligt. De andra blev större och bastantare. Snart har jag en av varje färg och kan börja om på en annan storlek av garnbollsgörarna. Och sen, när jag har tillräckligt många, ska jag sy ihop dem till en rund bollmatta! 

    Som jag skrev på instagram igår börjar jag se lite fet ut, i vart fall på mittpartiet. Och denna lilla bula ska snart iväg på sommarstugsröj, sen överraskningsfirande av bästa vän, sen tågresa till Stockholm. I den stora staden vankas bokkontraktsskriv, förlagslunch och släppfest av bok (inte min!! Så klart). Det vankas middag med goda vänner och hotellfrukost också. Hotellfrukost.
    Nånstans däremellan ska vi förhoppningsvis få det förbenade lägenhetsbytet att gå i lås, också. Håll tummar och tår!!!

  • Förlag,  Funderingar & tips,  Vita Tigern

    Att få ett manus antaget

    Det är inte lätt. Fast det vet ni redan. Men det är inte lätt ens för oss redan utgivna. Särskilt inte när vi byter genre och prövar nåt nytt, och kanske inte får till det helt vid första eller andra försöket.

    2013 kom jag på idén till Vita Tiger(n), 2014 började jag skriva och, eftersom manuset är väldigt annorlunda mina tidigare böcker, skickade in till en samling olika förlag, 2015 skrev jag om och skickade igen, och sen skrev jag om en gång till. Den andra omskrivningen väckte äntligen intresse hos två av förlagen

    Det ena förlaget kom med stora omskrivningsförslag men tyckte mycket, mycket om manuset. Det andra tyckte om manuset som det var då, vid andra omskrivningen, och ville göra boken till bästsäljare. Jag fick ta mig en ordentlig funderare på vilken väg som var rätt att gå. Bland annat diskuterade jag saken med min agent, Ylva Ericson Dufva.
    Ylva läste igenom Vita Tiger(n) med omskrivningsförslaget från det första förlaget i åtanke och tyckte att deras feedback var rätt. Det gjorde jag också. Det var en skarpögd feedback, helt enkelt – en feedback det var svårt att bortse från. Och när de två förlagens åsikter gick så vitt isär var det dessutom lätt att välja rätt. Jag tappade lite förtroende för förlag nummer två på grund av att de inte ville ändra något särskilt.

    Senare skulle det visa sig att jag stod snubblande nära en katastrof. Dels gick förlaget jag valde igenom en stor och positiv utveckling jag är så glad att nu få vara en del av, dels gick förlag nummer två’s ansvariga förläggare in i väggen. Man kan kalla det ödets nyck, ren röta eller god magkänsla – jag rös till när jag la ihop ett och ett och insåg det fatala om jag hade valt tvärtom.
      

    Valet var i vart fall gjort till det bättre och jag tog semester. Efter semestern återkopplade förlaget och kom med en första konstruktiv, detaljerad omarbetningsplan. Alltid lika jobbigt att få men nyttigt för manuset, för mig. Jag började skriva om för tredje gången, men sammanlagt har jag berättat den här berättelsen fyra gånger, om man räknar med första gången jag skrev den. Fattar ni? It’s sick!
    Denna tredje omskrivning kändes dock betydligt bättre än tidigare. Jag hittade slutligen Avalon, bland sjoken av världsförändringar, miljöestetik, politiska åsikter och samhällsperspektiv. Plötsligt fanns hon bara där, just så som jag hela tiden sett henne, rakryggad och stark, näsvis och infernaliskt nyfiken, samtidigt mjuk och känslig, ung och vilsen. Jag har försökt gestalta henne såhär från början, jag vill ju att man ska känna det jag känner för henne! Att man ska stå på hennes sida och förstå hennes slitningar! Att man ska tycka om henne! Men gestaltning kan verkligen vara svårt, vi tycker ju så olika.  
    Varvat med bortgången av Kristoffers farmor, nytt jobb och graviditet tog det ett gäng månader att färdigställa manuset. Jag satt hemma, jag satt på bibliotek, jag kämpade med mitt skrivflöde men tvingades ta det lugnt, annars började jag bara må graviditetsilla. Faktiskt ganska märkligt, men det som gjorde mig mest illamående i början var att försöka skriva!
    3 februari lämnade jag in till förlaget och 13 februari kom deras svar:
    Det har blivit så himla bra! Vilket jobb du har gjort! Jag
    gillar verkligen den språkliga nivån, det är väldigt vackert utan att vara
    tillkrånglat. Och
    det är så fint att Avalon får vara med nu, att hon får göra massa modiga,
    viktiga saker! […] Ploten
    är strålande, hänger ihop väl, och xxx och de gömda xxx är
    så oerhört aktuellt. Jag
    är imponerad, Christin. Vi
    vill gärna ge ut Vita tigern!
    Eftersom jag vet vilket jobb som fortfarande ligger framför mig, som alltid ligger framför en författare i det här läget (omarbetningar, redigeringsomgångar, kontraktspunkter att diskutera, lanseringsplaner, fotografering, väntan på recensioner, bra recensioner, dåliga recensioner, scenframträdanden, intervjuer i olika media), har jag svårt att helt ta till mig de fantastiskt fina orden. Men jag försöker. Särskilt dem att förläggaren är imponerad. Hon är imponerad av mig. Det är fan stort att få på pränt! Nästan inramningsvänligt!

    Agenturen har otåligt väntat på att detta manus skulle gå i lås, dem skickade jag texten till samma dag och fick svaret igår:

    Vad glad jag blir! Det
    här är ju strålande roligt. GRATTIS!! Ser så mycket fram emot att läsa igen!!!
    Skickar det till kollegorna på direkten, så att de kan läsa. Med [förlagets] go kan vi
    ju också planera det kommande arbetet!
    Återkommer
    ang material och tidsplan inom kort!

    Bokkontrakt och andra detaljer ska jag och förlaget diskutera framöver. Sen far jag upp till Stockholm för undertecknande och ett litet firande 11 mars. Efter det får ni veta mer.

    Och såhär kan det alltså gå till för en etablerad författare att få ett manus antaget. 

    Jag har det absolut mer förspänt nu än när jag var debutant. Fler människor väntar på mig, fler människor jobbar för mig, men det är samma tvivel, samma slit, samma ovisshet kring antagning som då och samma ovisshet kring ekonomin. Inget är definitivt, och inga vägar är raka, och inga val är enkla. Man kan välja att jobba mycket kring skrivandet, som skrivkurser, föreläsningar, skolbesök. Jag väljer att ha ett vanligt, trivsamt dagjobb. Det är skönt som bara den att inte alla pengar hänger på vad jag klarar av att prestera. Och jag tycker om att ha kollegor och ett fast sammanhang där jag hör till. 
    Jag tycker om att vara en författare undercover. 
    Dessutom får man mycket stoff på en arbetsplats. 

    Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manusKommande, planerade inlägg i serien är: Att göra ett manus till bok, Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
    Stay tuned!
  • Förlag,  Vita Tigern

    Förlaget sa ja

    … så jag förbereder mig såhär, med ett par färdglasögon. And I suggest you do to.
    Inga detaljer är klara än. Vi skriver papper 11 mars, då jag far upp till Stockholm för förlagsmöte och lunch. Men efter det kan jag berätta allt för er! Som vad det blev för förlag till slut, när vi planerar släpp, och kanske lite mer. 
    Och så klart: HURRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
  • Agentur,  Förlag,  Vita Tigern

    Den väl förspända

    Det skulle kunna hända grejer nu, framöver. Jag menar, inte bara det mest uppenbara som att få ett barn, försöka flytta till ställe med egen gräsmatta och ett rum mer, ordna allt som måste ordnas innan, utan detta: jag har en agentur som bara väntar på något nytt från mig att arbeta in på de olika mässorna, jag har ett intresserat förlag som just genomgått en anseende tillväxt och förmodligen kan ge berättelsen den skjuts den behöver, jag har ett väldigt udda manus som, om det blir antaget och utgivet, är det första av tre, och kanske, möjligen, fyller ett tomrum i den svenska utgivningen. Ett tomrum förhoppningsvis många, många vill ha fyllt.

    Alltså, om jag blir antagen nu, ser det ljusare ut än nånsin förut. Jag är väl förspänd, och det är en hissnande insikt.

  • Familj & vänner,  Förlag,  Vita Tigern

    Manus inlämnat

    …  till förlaget och det är en väldig lättnad! För jag har lite annat att tänka på, eller ”skrivkramp” som jag kallar det. Ser ni? Var krampen sitter?

    Förläggaren svarade ganska direkt och sa att hen läser omgående och hör av sig snart. Om JA från förlaget släpps boken som tidigast våren 2017, med andra ord blir det inget nytt från mig i år heller. Lilltutan kommer i mitten av sommaren så ett höstsläpp går inte, då vill jag bara vara mamma. Och om nej från förlaget kan jag jobba om manuset först nästa år, mina tankar är redan grusiga och revirhetsande och boförberedande – det var knappt att jag fick ur mig slutet av Vita Tiger. Men redigering är en helt annan sak. Då är liksom ramarna satta och man har nåt att utgå ifrån. I love att klippa och klistra! Dessutom är man flera i skrivet. I love att vara flera!
    Så, det är nu det gäller. Håll tummarna!!!
  • Författarskap,  Förlag,  Vita Tigern

    Vad fan ska man annars göra?

    … som fotograf Ola Kjelbye sa efter dagens fotosession nere vid Älvsborgsbron, på tal om oss kulturarbetare, vår svajiga ekonomi, bekvämligheten i ett ”vanligt arbete”, men att man ändå vill ha det såhär och göra just det man gör. Han är fotograf, jag är författare, på grund av val vi gjort och val som gjorts åt oss. Vi gör det vi är bäst på, fast vi inte blir jätterika av det. Och vad fan skulle vi annars göra? Meka runt som usla rörmokare, köra fel med spårvagnen, tappa bort halva skolklassen?
    Det tyckte jag var en skön insikt. Vi gör det vi är bäst på, för att det är meningen.
    Jag brukar också tänka att man kan vara ekonomiskt rik på två sätt: genom att tjäna mycket eller ha små utgifter. Jag tillhör den senare kategorin. Vi har liksom fortfarande tjocktv hemma.

    Fotograferingen var till ett reportage i Svensk Bokhandels sommarkatalog och bilderna blev så, så bra! Inte som bilden nedan, den tog jag själv direkt efteråt. Tänk er snö, gråskalor och den vackra miljön runt Älvsborgsbron! Hårt samtidigt mjukt, varmt samtidigt kallt, vackert samtidigt hemskt, den bitande kylan och det förföriskt virvlande vita. Flera av bilderna kan lätt användas som nya författarbilder till kommande bok, också. Om den kommer, så klart. Just saying.