Varje gång jag släpper bok dippar jag. Varje gång. Det är faktiskt anmärkningsvärt. Jag tänker att jag borde vänja mig snart, eller hitta ett bra sätt att hantera hela grejen på (inga recensioner, tråkiga recensioner, långa dagar/veckor av stiltje, känslan av att ”inget hände”, känslan av att ha lagt flera år på ”inget hände”), men än har det inte hänt.
Och jag ifrågasätter mitt yrkesval.
Och jag undrar om det alls är värt att skriva vidare.
Och jag får en kommentar på Instagram som helt ändrar min fokus:


Min snart 14-åriga dotter läste ut #vitatigern idag och hälsar till dig att boken var superbra, kanske till och med den bästa boken hon läst någonsin 🙂 

Jag skriver ju inte för recensenterna, inte egentligen, utan för ER, för MIG. Det är VIKTIGT. Inget man blir rik på, utan mitt bidrag till den här världen, mitt försök att ge tillbaka, min önskan om att fylla någon med nya tankar som, till slut, kanske leder till en positiv förändring. Kanske bara för en person, eller för flera stycken.

Och som min kloka fellow writer Charlotte skrev, Om vi kan justera våra drömmar och förhoppningar så att det passar med hur verkligheten ser ur tror jag att våra skrivande liv blir mycket bättre. Mindre resultatinriktade, mindre ångestfyllda och mindre pressade. Då kan vi förhoppningsvis skriva för att vi älskar det och inte för alla de andra anledningarna! 

Jag vill så gärna kunna arbeta med det här, på heltid. But who am I kidding? Mig själv, uppenbarligen. Jag skriver ju för sjutton för unga. Ska jag alls ha en chans att få nåt vettigt betalt för all tid jag lägger ner måste jag gå över till deckargenren. Göra en Mons Kallentoft. Och det vill jag inte. Jag vill skriva om det jag vill skriva om, inte skriva för att tjäna pengar. Det finns planer på en thriller längre fram i tiden, och av helt andra anledningar, men inte nu. Inte såhär.
Och då är det så. Då är det att jobba med något annat istället, till exempel som administratör/sekreterare på en byrå någonstans i Göteborg eller Kungsbacka, så att vi kan bo i en fin villa. Så att jag kan skriva böcker en gång i veckan men leva lycklig resten av livet.

Jag tänker ge oss alla ett löfte också: jag lovar dyrt och heligt att aldrig, aldrig sluta skriva böcker. Kanske ta pauser ibland, men aldrig sluta helt. Tvivlar jag igen, så som jag gjort det senaste, håll upp detta löfte in my face. Mmmkey? Samma sak om jag nånsin igen funderar på att klippa lugg.