Hur tänker du kring världsbygge och research? Hur vet man var man ska börja nosa och vad man behöver för att det ska kännas gediget? Och brukar du intervjua experter eller göra de flesta efterforskningarna själv om så behövs? (Hur får man modet att intervjua någon i så fall och hur ska man förbereda sig?)

Först och främst: ursäkta mig för mitt sena svar!

Och för det andra: kul fråga! Mitt spontana svar blir att världsbygge inte är så märkvärdigt som det kanske kan tyckas. Visst kan man lägga ner eoner av tid på att bygga och söka stoff och, som du skriver, intervjua folk (vilket i sig kan vara både roligt och oroligt!). För mig blev världen i Vita Tigern något jag jobbade fram samtidigt som storyn, och den var inte klar bara för att jag började skriva utan kanske till 70-80%? Där jag märkte att världen behövde bli tydligare (var låg polishuset och hur färdades man mellan städerna och vilka städer fanns kvar?) pausade jag storyn för att utveckla.

Det jag hade klart när jag började skriva var de stora dragen, som utseende, samhällsdrift, styre. Jag hade inte diktatorn lika tydlig då som sedan, hon var en faktor som växte fram och fyllde ett hål.

Tillvägagångssätt: Google. Och lite poddar och dokumentärer. Jag läste artiklar, hittade något intressant, googlade det och läste mer. Och jag letade fram steampunk-bilder för estetiken samt bilder från då, förr, nära sekelskiftet 1900. När människan var segare än idag och lappade och lagade och konserverade och knegade sig krokig. Denna människa fick stå modell för vårt framtida släkte. Det jag hittade stuvade jag ner i flera dokument. Ett handlade om samhället, ett om levernet, ett om Sverige och ett annat om världen – vad som hände för att vi skulle hamna där, i en invecklad framtid. Dessa dokument renskrevs flera gånger när jag väl började med storyn.

En del grejer löste jag aldrig med min research, som hur svävarna svävar. Jag chansade på elektrogeneratorer, som en läsare sedan någorlunda vänligt påpekade drog till sig all metall. Om denna erfarenhet vill jag säga: har man ingen bra idé, hitta på någon. Och redovisa den inte. Kalla den för ett hittepå-ord och låt resten vara konstnärligt fritt och hemligt.

För mig var samhällsdriften viktig, researchen kring hur vi på ett hållbart sätt kan leva här. Jag snubblade över artiklar om bränsleceller och vätgas, solceller som håller på att utvecklas redan nu och som kopierar naturens fotosyntes – vatten in, vätgas ut. I framtiden hoppas jag att det blir som i boken: att vi bygger tak med solceller som takpannor. Att de ger både skydd för fastigheten som energi till kåken och fordonen och så vidare. En annan viktig sak var konsumerandet – att vi ärver, lagar och spar. Hållbara, slitstarka material som lin och ull, läder och metall och glas. Och ett stort NEJ till all plast.

Till Vita Tigern intervjuade jag ingen, däremot till vuxenskräckisen som skvalpar på datorn i detta nu. Då mailade jag Anton Berg, en av upphovsmännen till podden Spår, och hade en radda frågor som jag luskat fram genom att först läsa mig till så mycket som möjligt. Jag tycker att man kan hitta det mesta på nätet, men det kan ge något extra att prata med en expert. Och de flesta vill faktiskt hjälpa, gratis. Som jag ser det behöver man ta sitt skrivande på allvar och inte skämmas för det. Du är en seriös skribent som letar efter fakta, varför då inte fråga någon kunnig? Ju säkrare du är på det du gör desto säkrare blir andra på dig. Dessutom kan man maila de flesta idag och ta ett avvisande där. Det tycker jag är mildare än per telefon.

Dialoger är ett väldigt bra sätt att låta sådant som finns mellan karaktärerna komma fram, eller inte komma fram – att skapa spänning. Det är också bra utrymme för information till läsaren om både karaktärer och story. Genom dialog fördjupas storyn och de som finns i den. Med andra ord: dialoger får inte vara utfyllnadsmaterial! Lägg då in värde i dialogen – stryk en scen du tänkt gestalta och stoppa den informationen i dialogen istället. På så sätt blåser du liv i ett samtal mellan karaktärerna.

Jag brukar avbryta stycken med dialoger, som att texten är den berättande karaktärens tankar och att någon avbryter hen. Ett stilistiskt grepp, men ändå en kul grej att pröva. Också ganska skönt att inte varje gång behöva introducera olika karaktärer och situationer innan någon säger något. Jag är heller inget fan av dialektala dialoger, alltså att skriva som det låter. Dock gör jag gärna lite skillnad på flödande text och dialog – flödande text kan vara mer slipad, med en särskild ton, medan dialogen kan vara enklare och mer direkt. Till exempel skriver jag oftast dom istället för de/dem i dialoger, sånt istället för sådant, nåt istället för något, inget istället för ingenting, eventuella svordomar och så vidare. Det tycker jag ger effekt och mer liv i samtalen. Jag gillar även att låta karaktärerna avbryta varandra, precis som i verkliga livet.

Exempel på allt ovan kan ni läsa i ett utdrag ur rymdsagan för 9+ som jag skriver på nu:

Mamma pratar om Gud och resten av familjen tiger. Mormor och farmor sitter bredvid Roj vid matbordet med blickarna ner i kläderna de lagar, morfar och farfar lägger in kokta bönor vid köksbänken och pappa rensar morötter. Ingen säger emot henne, ingen vågar. Sally började kalla henne Tyrannen redan i tredje klass, fast bara när hon inte hör, och så är det fortfarande. Mamma är en tyrann.
”Om vi reser tillbaka till jorden dör vi”, säger Roj.
”Säger vem då?”
Roj vill svara ”Sallys morfar”. Men han känner de andras oro, den gör luften tjock och svår att andas. Och mammas blick gräver i hans. Hon har grönbruna ögon som kan få ett galet blänk precis innan hon far i taket. Så blänker de nu.
”Alla avläsningar man gör av jorden varje år-”
”Du ska inte lyssna på nån i familjen Andersson”, avbryter mamma. ”Dom sitter inte på den astrobiologiska avdelningen längre. Allt dom vet har dom fått höra i andra eller tredje hand och du vet vad jag kallar sån information. Vad kallar jag sån information, Roj?”
”Skvallerleken”, svarar han, och hatar sig själv för att han svarar.