Skrivande

Mitt skrivande i olika former, mest som böcker men också annat, och våndorna och njutningarna med hantverket.

  • Illustration,  Skrivande

    Nästa: illustrera böcker

    För ett tag sedan köpte jag en Ipad med tillhörande penna, och det första jag gjorde var att installera Procreate. Jag har alltid kunnat måla men jag visste inte alls hur jag skulle göra det digitalt.

    På det sättet är webben fantastisk. Man kan i regel sätta samman sin egen utbildning baserat på det material som finns online, till exempel tutorials och färdiga illustrationer på miljontals konton på Instagram (världens bästa inspirationskälla), videos och tips på Youtube och flera kurser som inte kostar mer än 100 kronor (Domestika!).

    Jämt när jag ska lära mig något orkar jag knappt – jag vill kunna allt direkt. Så i början kändes det segt. Jag kollade massor av videos om hur man skapade lager, skuggor och highlights, köpte penslar från en digital konstnär, började kopiera hur andra gjorde för att lära handen olika tekniker och stilar.

    Misstagen är många. Så klart! Men också framgången – jag ser en tydlig skillnad mellan mina första alster och den jag slutförde alldeles nyss. En sak jag just insett är att använda referensbilder, inte bara måla ur tomma intet. Så jag sparar ner alla fina fotografier jag kan hitta, och jag har börjat utgå från dem jag har på mina barn. Jag illustrerar och trycker upp på tjockt papper för att rama in. Och sedan, om mina flickor vill, får de hänga upp tavlorna på sina rum.

    Nu börjar jag känna mig liiite lite trygg i vad jag gör. Jag börjar ana en egen stil, om än i sin linda. Och jag tänker att det här med att illustrera mina egna böcker? Finns runt hörnet. Kanske också att illustrera andras historier, eller teckna andras barn.

    Vem vet?

  • Skrivande

    Grattis Kungsbacka: en till författare!

    Den lever! Bloggen alltså. En eller två texter per månad kan väl allt hinnas med, tänker jag. Så här är jag nu, lite skakig i blogg-benen, men redo att berätta.

    Först och främst: jag är här nu, tillbaka i min hemkommun Kungsbacka. Författare och sugen på att ta mig in i kulturlivet här. Det började redan för ett tag sedan, när jag höll i en digital skrivkurs för Fyrens bibliotek. Hur kul som helst! Men vad mer kan göras? Jag har en liten dotter till, E, som varit med i regionens läsfrämjande satsning. Bokpaket och digitalt bokprat. Bra idé! Ändå kliar det i mina fingrar – det måste gå att göra mer. Tankarna maler och maler … hur kan jag som författare bidra till mer läsning och fantasi i regionen? Hur sänker vi tröskeln för läsande, så att det faktiskt blir attraktivt? Jag har en del görbara saker. Och jag letar nu efter en ingång. Vi får se om jag blir insläppt någonstans.

    Som författare i Kungsbacka suger jag så klart i mig av min närmiljö – och historierna jag berättar nu har en lokal förankring, om än inte uttalat. I början av året släpptes min första lättlästa bok, Vitormen jagar, på Nypon förlag. Sjön i boken är inspirerad av Lygnern, där jag bor, och skogen är så klart min skog. Och man kan absolut säga att jag har förstört för mig själv – jag kommer nog aldrig våga tälta nere vid sjön. Än mindre bada i den när mörkret faller på … nåväl, det går väl över. Nästa lättlästa bok utspelar sig i norr, söder om Sarek. Så förlåt, alla Sapmi-bor! Där väcks en hungrig jätte upp ur sin mångåriga slummer och, ja, ni kan säkert gissa vad han äter till frukost, lunch, middag, kvällsmat och nattsnacks.

    Vad mer? Jo, ett häxmanus för 9+ ligger hos förlagen. Också det inspirerat av min närmiljö – det är bra grönt och fint på sina håll i Kungsbacka. Författandet av denna bok har rört sig över ett par års tid. Den har varit en gång hos förlagen, väckt intresse, ändå refuserats. Skrivits om och återvänt. Nu i höst ska jag få besked, och det är med STOR FÖRVÄNTAN. Boken är den första av fyra tänkta böcker, och jag har skissat på bokomslag.

    För det är ytterligare en sak som är ny: mitt illustrerande. Det började som ett oemotståndligt sug efter Ipad och penna och Procreate, och har faktiskt resulterat i att jag utvecklats tämligen snabbt. Nu bemästrar jag en hel radda olika penslar, lager-inställningar och stilar. Och jag har börjat hitta min egen målarstil dessutom. Så tankarna går på barnböcker, både illustrerade och skrivna av mig. Det vore vansinnigt roligt att ro i hamn.

    Sist, men inte minst: härom dagen fick jag ett mail av en barnboksförfattare i Göteborg. Han håller på att sjösätta någonting unikt, har knutit flera författare och illustratörer till sig och undrade, rätt och slätt, om jag vill haka på. Det skulle innebära fler texter att skriva för en redan kreativt stressad, brödjobbande småbarnsmamma med villa, trädgård och en opassande längtan efter en hundvalp mitt i allting. Men jag tror ändå att jag gör det. För det känns som att också det kan bli stort.

  • Skrivande

    Jag älskar skogen

    Finns det redan en litterär genre som gärna tar in skogen överallt? Deep Woods Noir? Forest Noir? Nature Noir? I annat fall stiftar jag genren nu. För jag tar in skogen där jag kan, djur och djuriska sidor, hybrider mellan mänskligt och monstruöst, in under vår civiliserade, polerade yta till den jordiga kärnan. Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång, Vita Tigern, alla har mörkare, vildare trådar invävt i intrigen, och nu i rymdsagan för 9+: en jättelik regnskog i rymden.

    Jag vet att det låter knäppt, ni kommer att förstå senare. Men skogen och djuren finns med mig i mitt skapande, i mina tankar – detta att vi har råare sidor än vi visar och att vi egentligen hör hemma i andra omgivningar och miljöer. Att vi har kvar vår reptilhjärna, vår kamp- eller flyktinstinkt, och att nåt kommer fram ur oss i kontakt med det vilda, både gott och ont. Jag dras också till skogens kretslopp, naturens förmåga till återhämtning och balans, de energier som faktiskt finns där. Det känns som att jag kommer i kontakt med nåt mer när jag tar en skogspromenad. Kanske är det så?

    Så vad säger ni? Nature Noir? Tycker jag är snyggast.

  • Böcker,  Familj & vänner,  Skrivande

    Barnboksmanus inlämnat

    Jag skrev ett bokmanus för barn från 3 års ålder häromdagen. Det tog några timmar bara. Poff, så var det klart. Dels var det betydligt färre ord att få ur sig, dels handlar manuset om förlusten av en älskad katt och hur man som liten eller stor kan genomgå detta. Något jag verkligen behövde få ur mig … vad döden är, vad som händer sen, begravning och sorg och glädje och kanske, kanske små kattspöken som susar runt i katthimlen och jagar himmelsråttor och smyger runt i högt gräs så som de älskar? Och som hälsar på oss i våra drömmar? Eller mitt på blanka dagen? Starkt inspirerat av det här lilla yrvädret och vad vi just behövt gå igenom och i avsaknaden av barnböcker som tar upp döden både på ett praktiskt och filosofiskt sätt med en trösterik ände … varken Adjö herr Muffin, Alla döda små djur, Vem är död eller En stjärna vid namn Ajax lever helt upp till det vi behöver. Så jag kallar den för en bruksbok – en bok att bruka när något svårt behöver förstås.

    Jag har petat lite bland orden och förbättrat, men inte mycket. Så om förlaget antar manuset är det verkligen den snabbaste bok jag någonsin skrivit. Då kan jag släppa 365 böcker per år, lätt. Med denna ljuvliga, tänkande, kännande unge i mitt liv sinar aldrig ämnena heller. Det är faktiskt fantastiskt.

  • Skrivande

    Mitt barn – min musa

    Jag tänkte så från dess att Rut låg i magen, att hon en dag skulle bli min inspiration. Att hennes lekar och önskningar skulle spilla över i mitt skapande. Tycker att det börjar nu med små pappersfigurer (WOW så mycket man kan göra av papper!), som den här: Lina, bondflickan i Mamma Mu. Kopierade hennes ansikte ur Mamma Mu läser, resten har jag gjort enligt Ruts instruktioner. Och jag börjar fundera … för det här kanske ändå inte är Lina, utan en prinsessa? Som jagar monster?

    Före detta har jag gjort en sjöjungfru i lila och en älva med enorm kjol och spretiga vingar, båda lappade och lagade ett antal gånger med tejp. Och när jag ser Rut springa runt och leka med dem, prata med dem, prata med mig om sånt hon tänker på och oroar sig för och undrar, då växer karaktärerna fram. Älvor som bor under våra golv. Sjöfolk som simmar i våra rör och bubblar upp i badkaret. Jag tror att jag snart kommer att kalla mig barnboksförfattare. Tror att jag faktiskt, rentav, hört hemma där hela tiden. För oj, så kul man kan ha samtidigt som man väver in de allra största frågorna som finns.

  • Sally Andersson,  Skrivande

    Äntligen skrivdag

    Efter en del pusslande och klurande! Slog mig ner på Espresso House efter förskolelämning och rasade ur mig ett gäng kapitel i ett huj, det var knappt att jag andades. Sen tog jag paus för en sallad innan jag fortsatte. Min strävan blir alltid lite eldigare när bokmässan närmar sig, vill så gärna vara en del av det där – men är det inte riktigt just nu. Vad det verkar blir det signering under fredagen 27 september av ”1873 – 13 svarta sagor” i monter A03:43 klockan 18-18:45, så vill ni se mig får det bli där och då. I annat fall rör jag mig lite på mässgolvet under fredagseftermiddagen och skakar lite hand med gamla kontakter.
    Så, det här skrivet är med förhoppning inför nästa år. Hoppas, hoppas det blir ny bok för mig under 2020!

  • Förlag,  Sally Andersson,  Skrivande

    Feedback från Lilla Piratförlaget

    … och min ”gamla” förläggare, Ada Wester, strax innan semestern. Mycket efterlängtat och från botten av mitt hjärta uppskattat, då jag har knappt med tid och ork till skrivet just nu och gärna vill veta om det jag håller på med är värt att hålla på med. Som jag så klart hoppas. Jag älskar ju rymdsagor. @adawester sa: ”Jag gillar temat och miljön jättemycket! Och jag tror absolut att det funkar för 9+, med eller utan bilder”. Underbara lättnad! Tycker det är grymt svårt att pricka in barns rätta nivå i texter. Däremot hade Ada en del viktig att säga om handlingskurvan – att början är för långsam, att ”huvudpersonens utmaning” ska börja typ direkt och driva hela boken framåt, med tydlig konflikt. Det här har jag enormt svårt för! Vill gärna ägna mig mycket åt språk, presentation, upptrappning, men kidsen vill ha det rappare. ”Hej” och sen BAAAM! Och då ska de så klart få det. Jag tog ett obarmhärtigt grepp om de redan 40 skrivna sidorna och plockade fram konflikten, stoppade ner den nästan precis i början, klippte ut och klistrade in och möblerade om. De kommande måndagarna, då jag baserat på stipendiet från Sveriges Författarfond kommer vara tjänstledig från jobbet på Mild Media, ska jag jobba igenom manuset igen. Drömmen vore att hinna klart innan @bokmassan i slutet av september, verkligheten blir nog att manuset lämnas in först senare i höst.

    Mitt i semestern och vår roadtrip upp mot Stockholm träffade jag dessutom Katarina Karsberg, @myling_hemlig, aka världens bästa illustratör! Vi fikade på Vete-Katten intill hotellet där jag och familjen bodde över natten, pratade om allt möjligt men också om rymdsagan jag skriver, illustrationerna hon ska rita, vilken stil vi ska köra på, färg eller i svartvitt. Jag tror att vi tillsammans kan skapa något stort. Ser så fram emot att jobba med henne! Hon är en makalös talang.

    Bildresultat för katarina karsberg illustration