Skrivande
Mitt skrivande i olika former, mest som böcker men också annat, och våndorna och njutningarna med hantverket.
-
Läsarfråga: världsbygge & research
Hur tänker du kring världsbygge och research? Hur vet man var man ska börja nosa och vad man behöver för att det ska kännas gediget? Och brukar du intervjua experter eller göra de flesta efterforskningarna själv om så behövs? (Hur får man modet att intervjua någon i så fall och hur ska man förbereda sig?)
Först och främst: ursäkta mig för mitt sena svar!
Och för det andra: kul fråga! Mitt spontana svar blir att världsbygge inte är så märkvärdigt som det kanske kan tyckas. Visst kan man lägga ner eoner av tid på att bygga och söka stoff och, som du skriver, intervjua folk (vilket i sig kan vara både roligt och oroligt!). För mig blev världen i Vita Tigern något jag jobbade fram samtidigt som storyn, och den var inte klar bara för att jag började skriva utan kanske till 70-80%? Där jag märkte att världen behövde bli tydligare (var låg polishuset och hur färdades man mellan städerna och vilka städer fanns kvar?) pausade jag storyn för att utveckla.
Det jag hade klart när jag började skriva var de stora dragen, som utseende, samhällsdrift, styre. Jag hade inte diktatorn lika tydlig då som sedan, hon var en faktor som växte fram och fyllde ett hål.
Tillvägagångssätt: Google. Och lite poddar och dokumentärer. Jag läste artiklar, hittade något intressant, googlade det och läste mer. Och jag letade fram steampunk-bilder för estetiken samt bilder från då, förr, nära sekelskiftet 1900. När människan var segare än idag och lappade och lagade och konserverade och knegade sig krokig. Denna människa fick stå modell för vårt framtida släkte. Det jag hittade stuvade jag ner i flera dokument. Ett handlade om samhället, ett om levernet, ett om Sverige och ett annat om världen – vad som hände för att vi skulle hamna där, i en invecklad framtid. Dessa dokument renskrevs flera gånger när jag väl började med storyn.
En del grejer löste jag aldrig med min research, som hur svävarna svävar. Jag chansade på elektrogeneratorer, som en läsare sedan någorlunda vänligt påpekade drog till sig all metall. Om denna erfarenhet vill jag säga: har man ingen bra idé, hitta på någon. Och redovisa den inte. Kalla den för ett hittepå-ord och låt resten vara konstnärligt fritt och hemligt.
För mig var samhällsdriften viktig, researchen kring hur vi på ett hållbart sätt kan leva här. Jag snubblade över artiklar om bränsleceller och vätgas, solceller som håller på att utvecklas redan nu och som kopierar naturens fotosyntes – vatten in, vätgas ut. I framtiden hoppas jag att det blir som i boken: att vi bygger tak med solceller som takpannor. Att de ger både skydd för fastigheten som energi till kåken och fordonen och så vidare. En annan viktig sak var konsumerandet – att vi ärver, lagar och spar. Hållbara, slitstarka material som lin och ull, läder och metall och glas. Och ett stort NEJ till all plast.
Till Vita Tigern intervjuade jag ingen, däremot till vuxenskräckisen som skvalpar på datorn i detta nu. Då mailade jag Anton Berg, en av upphovsmännen till podden Spår, och hade en radda frågor som jag luskat fram genom att först läsa mig till så mycket som möjligt. Jag tycker att man kan hitta det mesta på nätet, men det kan ge något extra att prata med en expert. Och de flesta vill faktiskt hjälpa, gratis. Som jag ser det behöver man ta sitt skrivande på allvar och inte skämmas för det. Du är en seriös skribent som letar efter fakta, varför då inte fråga någon kunnig? Ju säkrare du är på det du gör desto säkrare blir andra på dig. Dessutom kan man maila de flesta idag och ta ett avvisande där. Det tycker jag är mildare än per telefon.
-
Att skriva levande dialoger
Dialoger är ett väldigt bra sätt att låta sådant som finns mellan karaktärerna komma fram, eller inte komma fram – att skapa spänning. Det är också bra utrymme för information till läsaren om både karaktärer och story. Genom dialog fördjupas storyn och de som finns i den. Med andra ord: dialoger får inte vara utfyllnadsmaterial! Lägg då in värde i dialogen – stryk en scen du tänkt gestalta och stoppa den informationen i dialogen istället. På så sätt blåser du liv i ett samtal mellan karaktärerna.
Jag brukar avbryta stycken med dialoger, som att texten är den berättande karaktärens tankar och att någon avbryter hen. Ett stilistiskt grepp, men ändå en kul grej att pröva. Också ganska skönt att inte varje gång behöva introducera olika karaktärer och situationer innan någon säger något. Jag är heller inget fan av dialektala dialoger, alltså att skriva som det låter. Dock gör jag gärna lite skillnad på flödande text och dialog – flödande text kan vara mer slipad, med en särskild ton, medan dialogen kan vara enklare och mer direkt. Till exempel skriver jag oftast dom istället för de/dem i dialoger, sånt istället för sådant, nåt istället för något, inget istället för ingenting, eventuella svordomar och så vidare. Det tycker jag ger effekt och mer liv i samtalen. Jag gillar även att låta karaktärerna avbryta varandra, precis som i verkliga livet.
Exempel på allt ovan kan ni läsa i ett utdrag ur rymdsagan för 9+ som jag skriver på nu:
Mamma pratar om Gud och resten av familjen tiger. Mormor och farmor sitter bredvid Roj vid matbordet med blickarna ner i kläderna de lagar, morfar och farfar lägger in kokta bönor vid köksbänken och pappa rensar morötter. Ingen säger emot henne, ingen vågar. Sally började kalla henne Tyrannen redan i tredje klass, fast bara när hon inte hör, och så är det fortfarande. Mamma är en tyrann.
”Om vi reser tillbaka till jorden dör vi”, säger Roj.
”Säger vem då?”
Roj vill svara ”Sallys morfar”. Men han känner de andras oro, den gör luften tjock och svår att andas. Och mammas blick gräver i hans. Hon har grönbruna ögon som kan få ett galet blänk precis innan hon far i taket. Så blänker de nu.
”Alla avläsningar man gör av jorden varje år-”
”Du ska inte lyssna på nån i familjen Andersson”, avbryter mamma. ”Dom sitter inte på den astrobiologiska avdelningen längre. Allt dom vet har dom fått höra i andra eller tredje hand och du vet vad jag kallar sån information. Vad kallar jag sån information, Roj?”
”Skvallerleken”, svarar han, och hatar sig själv för att han svarar. -
Nyopererad, och ännu en tjuvtitt
… klarar korta skrivpass, visar det sig. Och dessa korta skrivpass har i sin tur resulterat i ett gäng kapitel. Allt medan de små titthålen läkt ihop har jag knappat mig längre in i Sallys förunderliga, smått klaustrofobiska värld (bara för att rymdsagor fascinerar mig skulle jag aldrig, aldrig vilja lämna jorden!). Söndagar är i regel skrivtipsdagar här hos mig, men jag är trött i skallen. Så i brist på annat bjussar jag på det här:
Illustration: Katarina Karsberg
Det finns något som heter Fermis paradox. Mamma berättade om den när Sally var ganska liten. Jättemånga planeter i Vintergatan kan vara hem åt utomjordingar, så var är allihop? Mamma sa att det finns olika teorier. Till exempel att utomjordingarna spanar på människorna från sina rymdskepp. Eller att de har besökt jorden flera gånger och lämnat artefakter efter sig – pyramiderna, Stonehenge, statyerna på Påskön. En annan teori är bärsärkascenariot. Sally frågade vad ”bärsärka” betyder.
”En bärsärk är nån som dödar hej vilt”, svarade mamma. ”Teorin säger att tidigt i Vintergatans historia ska det ha uppstått en väldigt aggressiv ras som spårar och utrotar andra civilisationer. Att det ska vara därför som vi inte ser några livstecken på andra planeter – antingen är dom döda eller så gömmer dom sig.”
Mamma trodde inte på den teorin och inte Sally heller. I så fall skulle människan vara utrotad för längesen. Man har skickat radiosignaler ut i rymden under flera hundra års tid, men hallå, kom och hitta oss, vissa sändningar riktade rakt mot särskilda stjärnsystem. Utomjordingarna borde ha hittat dem vid det här laget. Om de kan ta emot radiosignaler. Sally tror snarare på teorin att människan själv är en utomjording. Att livet på Mars spred sig till jorden när atmosfären löstes upp, precis som det vandrar vidare genom universum – från planet till planet. Och att livet befinner sig på olika stadier. Vissa planeter har en bakterieflora, andra planeter stora städer och några bara resterna kvar av det som en gång levde där. Ungefär som Mars. Väldigt många kallar sig för marsianer nu och sprids för vinden när de dör, precis som stoftet från benen efter allt liv som en gång fanns här. -
Sally Andersson – en tjuvtitt
Jag är en av de otåligaste människorna jag vet, bredvid min syster. Kanske också min bror? Det Ljungqvistska blodet kliar på något vis när det gäller sådant vi bara vill genomföra. Och rymdsagan, liksom alla tidigare böcker, är exempel på min otålighet, min drivenhet, mitt jäklar anamma. Jag vill skriva och vara mitt i rymdsagan, samtidigt att den bara ska vara klar och redo att ”sälja in” till förlag! Därför tänkte jag ge er en tjuvtitt på rymdsagans huvudkaraktär, jag kan inte hålla mig till tåls längre! Här har ni henne, Sally Andersson, fantastiskt grovskissad av Katarina Karsberg – en kreatör/illustratör som är så bra att det fasen är ett mysterium BIG TIME att hon inte redan illustrerar hur många barnböcker som helst …
Sally Andersson är en månögd, Marsfödd, vetgirig 9-åring med en benägenhet att tänka alldeles för mycket. Å andra sidan kommer den egenskapen väl till pass när hon ställs inför fara – hon plockar sakligt isär sin rädsla och närmar sig mörkret med nyfikenhet, som en forskare. Hon är modig på det viset. Hon är också oerhört omtänksam och, dessvärre, moderslös. Var bara tvungen att fingra på den smärtan … hon går i skolan, leker med sina vänner och bor på en Marskoloni som ruvar på en hemsk sanning.
En fjärdedel av bok ett av tre skriven, synopsis till bok två och tre putsade och fixade och alltsammans skickat till förlag för påseende. Än har vi inte fått tumme upp eller ner, vi väntar. Och medan vi väntar, Katarina och jag, skickar vi små blänkare till varandra. Ett gäng nyskrivna sidor från mig, en ny grovskiss från henne, pirrigt att öppna och få se varje gång. Om allt vill sig väl träffas vi i sommar för ett första möte/workshop. Vi ska bolla idéer om miljöer och detaljer, bara en sådan sak … att skapa tillsammans med någon igen! Det har jag inte gjort sen jag var tonåring och skrev fantastik med min bästa vän, Charlotte Lundin. Det är redan vansinnesroligt! Och blir det allvar kommer jag typ gå upp i atomer av lycka. Bara det att möta sina läsare tillsammans med en medskapare? Alltid ha det stödet, i varje steg på vägen?
Det får mig verkligen att undra varför jag inte försökt med något liknande tidigare.
-
Två skrivövningar till tröst!
I söndags missade jag att skriva en artikel, jag vet! Skyller på storhelg och vackert väder och potträning och stundande galloperation, så förstår ni säkert. Här kommer två skrivövningar till tröst, samma som jag knåpade ihop till min föreläsning i Vimmerby. Ha så skoj!
Skrivövningar
1. Få fram din unika röst, 15-20 minuter
Just innan jag satte mig att skriva Kaninhjärta, som också blev min debut, nådde jag en punkt i mitt skrivande: jag insåg att jag inte skrev mitt allra bästa. Och det berodde på att jag klamrade mig fast vid samma story som jag hade försökt berätta om och om igen under flera års tid. För att bli mitt allra bästa skrivande jag förstod jag att jag behövde ta mig fri, behövde släppa taget och bända loss mitt språk. Det gjorde jag genom att sluta lyssna på mig själv och istället lyssna på mina karaktärer. Jag tog ett aktivt beslut att kliva åt sidan och bli ett slags kanal för dem, försöka se dem, höra dem. Och så kom Anne, med sina långa, vindlande meningar utan skiljetecken, så rasande snabbt att texten knappt behövde redigeras.
Det här hjälpte mig att debutera, därför tänkte jag att ni skulle få träffa era Annes, om ni inte redan har gjort det – en karaktär som är er motsats, och som är yngre än ni, och som pratar på ett flödande sätt utan skiljetecken – som ett slags förfinad flödesskrivning. Hen beklagar sig för er om ett enligt hen ytterst allvarligt problem, eller en hemlighet, eller ett gräl hen haft med någon viktig person, vad är det hen säger? Och vem är hen? Och vad vill hen att ni ska göra?2. Bygg en värld, 30 minuter
Jag har byggt två världar nu, den i Vita Tigern och den i rymdsagan jag skriver nu. De kommer till mig samtidigt som storyn, samtidigt som karaktärerna – världen blir i sig en karaktär med personlighetsdrag, en tydlig röst och en plats i berättelsen.
Nu ska ni få bygga en värld, på det sätt ni vill! Antingen genom att utgå från en karaktär, och då behöver ni givetvis skissa på en karaktär först. Eller så börjar ni med världen. Eller så börjar ni med båda. Utgå ifrån en särskild scen, inte nödvändigtvis första scenen i en tänkt bok utan kanske någonstans i början där vissa saker redan hänt. Scenen ska innehålla två eller flera karaktärer, en konflikt samt att den framtida världen på ett naturligt sätt flätas in eller är en del av konflikten. -
Synas utan att verka
Det är väl en orättvis rubrik – jag verkar! Men väldigt, väldigt lite just nu.
Som i steampunk-antologin från Swedish Zombie med beräknad utgivning senare i höst – en liten, liten medverkan. Eller indirekt i Maria Nilssons och Helene Ehrianderd avhandling om steampunk som genre, där Vita Tigern gör ett framträdande närmare slutet. Ett verk som redan finns. Det är fint, ändå. Att verk som redan finns och börjat slockna blossar upp igen titt som tätt, i olika situationer.
-
Författare som föreläser – den verkliga kostnaden
Utifrån rubriken kanske ni förväntar er att jag ska berätta exakt vad jag tar i arvode som författare? Svaret hittar ni här.
Artikeln kommer snarare att handla om övriga kostnader för författare som föreläser eller framträder – kostnader som känns snarare än syns. Jag tog upp det under själva föreläsningen förra lördagen, detta med författaryrkets extrema ytterligheter. Dels ska du vara bekväm med dig själv, effektiv i din ensamhet, isolerad utan att bli tossig, och sen ska du vara representativ, retorisk och intressant. Långa perioder sitter du i egna tankevärldar för att ögonblicksvis stå inför publik med allas blickar på dig (vilket är en färdighet i sig: att bära andras blickar utan att krackelera). Och det kostar i form av energi. Det är en ansträngning för vem som helst och särskilt för dem som föredrar ensligt skapande.
Måste författare föreläsa?
Just nu finns mer som kostar i mitt liv, inte minst huset (både bokstavligt och bildligt menat! Plus en viss liten människas trotsperiod) – jag är fortfarande trött inombords sen resan till Vimmerby. Ännu en sak jag nämnde under föreläsningen var baksidan med författarmässiga kickar: att man blir bakis på sin egen kemi, och det är just vad jag är. Bakis, och lite vårtrött. En av deltagarna frågade om detta med framträdanden och föreläsningar för författare är ett krav från förlagets sida. Mitt spontana och tvärsäkra svar var: nej, absolut inte! Det beror så klart på vilket förlag man har och vilka böcker man skriver, för vilka läsare och så vidare. Och böckerna och författarskapet mår bra av att möta sin publik, så klart. Däremot, och återigen, kan det betyda något negativt för dig som person. Därför måste detta vara en dialog mellan dig och förlaget. Jag har aldrig, aldrig känt mig tvingad till att stå på scen och det är helt rätt, enligt mig. Hela grejen är ju egentligen ett spektakel? De allra mest slipade författarna är som utställningsdjur … jag och en av skrivkursdeltagarna kom in på detta med att skriva under pseudonym också, något som kanske inte är så vanligt idag. Men dessa människor väljer aktivt att skriva anonymt och står absolut inte på någon scen! Och ändå väljer förlagen att ge ut dem. Exempelvis J K Rowlings försök med Robert Galbraith innan detta spred sig som en löpeld …
Så, hur ska vi författare betala för dessa kostnader?
Som med allt annat är föreläsande och framträdande något man generellt vänjer sig vid. Och jag tycker det är rejält roligt att få vara med och berätta, och svara på frågor – det är hur kul som helst! Jag tror dock på att, liksom skrivkurserna, gå en kurs i retorik och skaffa sig verktyg. Även om jag upplever att jag klarar av scenerna bra vid det här laget, vet hur jag ska uppföra mig och tänka, borde något på dessa kurser hjälpa mig efteråt. Hur jag varvar ner efter att ha varvat upp. Var jag kan hitta den bästa vilan.
Det jag själv kommit fram till är att
- träffa vänner och familj så tätt inpå som möjligt – en kravlös träff med god mat och mycket skratt. Inget fyller på energi så mycket som att omges av människor som älskar en.
- gå i skogen, gärna med sällskap av mitt lekfulla lilla barn.
- elda lite, och då menar jag inte att tutta på vad som helst! Men att sitta framför en brasa tycks bränna bort grubbel hos mig.
- kramar och kyssar från min man
Sammanfattningsvis: kärlek och hetta. Det fyller på med energi snabbast av allt.