• Funderingar & tips

    True Detective är tillbaka!

    Första säsongen är en stor inspirationskälla till vuxenboken jag skriver på nu. Och jag inser, efter att ha sett säsong tre och första avsnittet där, att jag missat något väsentligt – den brutna kronologin, tidsaspekten, de svikande minnena … jag tycker att vårt mänskliga minne är så fascinerande. För jag är själv ganska glömsk, förvrider händelser, missuppfattar, glömmer. Och hur litterärt det här är. Hur litteraturen rotar sig i våra känslominnen snarare än vad som verkligen hände – vad vi känner hände kontra vad som faktiskt hände. Hur vi färgar minnena med vår själ.

    Jag måste med andra ord skriva om. Jag, som har så lite skrivtid just nu.

    Hur som helst, True Detective säsong tre börjar mycket lovande! Två barn har försvunnit i en sömnig, blek småstad i USA, och utredaren (på bilden, har redan glömt hans namn) är dels i dåtid och söker, dels i något slags mellantid (90-talet) och berättar om caset för ett par interutredare, dels i en tv-intervju om caset i nutid (2015) gråhårig och trött. Han har en bakgrund som LRRP (ett slags långdistansspårare) under Vietnamkriget och verkar i stort vara lika intressant som Rust Cohle (Matthew McConaughey) i första säsongen.

    Finns att se på HBO!

  • Funderingar & tips,  Skrivande

    Göteborgsväder

    … kräver fodrade stövlar. Efter många vuxenår har jag äntligen förstått det här och fått ett par i present (decemberbarn).

    I dag vankas kontorsröj på Mild Media, massa gammal elektronik som ska hivas, och i morgon ska jag skriva. Sen Denise Fernströms och Susanna Martelins fantastiska testläsar-respons har massor av trådar och idéer och scener poppat upp i huvudet på mig. Ser på boken med ny, klarare blick nu, så taggad på att få sätta igång!!

  • Familj & vänner,  Funderingar & tips,  Skrivande

    Skriv för livet!

    Det här var jag förra veckan, när lokalfiket jag numer skriver på fortfarande hade storhelgstider (och inte öppnade förrän 10!).

    Mitt skrivande har förändrats. Rut har förändrat det, och mig, som varje unge förändrar sin mamma. För(er)ut var Boken vad som fick större delen av min mentala energi, alla tankar och idéer, alla planer för dagen, nu är det hon. Och som jag älskar henne, behöver henne, det är inte det.

    Det är insikten att tiden för första gången i mitt liv inte räcker till, på riktigt inte räcker till. Själen vill så mycket mer än kroppen klarar av, mina ben hinner inte med tankarna.

    Jag bär på Rut i mitt huvud nu, och en vuxen skräckbok om Hanna Fagerström i desperat behov av att bli skriven, och dagjobbet på Mild Media, där jag ska få mer att göra framöver, och hemmastöket (när städade vi senast och vad ska vi äta?!), och träning, och husletande, to name a few.

    Min fråga är: får man ihop det där sablars livspusslet? Eller måste man välja bort saker, viktiga saker, saker som avgör hur man mår?

    Du som har barn och skriver och jobbar och lever i största allmänhet, hur gör du? Och klarar du det?

  • Författarskap,  Funderingar & tips

    Facebook under lupp

    13 timmar efter publicering såg det ut som på bilden. Över 100 gilla-markeringar, vänner till vänner till följare som sett och kommenterat, ett par tusen användare som ögnat förbi i sitt flöde … jag läste Sölve Dahlgrens inlägg gällande trender i bokbranschen inför 2018 och insåg att han satte ord på en känsla jag haft ett tag:

    Har du en Facebooksida (författare, bokhandlare, förlag, bibliotek) så har du säkert redan under hösten märkt av att dina inlägg når ut till färre läsare och får mindre spridning än för ett år sedan. Det är egentligen bara en fortsättning på det som redan tidigare är Facebooks utmaning – allt mer innehåll publiceras samtidigt som medlemmarna inte kan se fler inlägg än de gjort tidigare. Förr pratade man om att ett inlägg på en Facebooksida visades för 8 procent av dem som gillade sidan. Om inlägget får reaktioner eller kommentarer så visas det för fler. Om det delas når man utanför gruppen av fans.

    Hur fungerar algoritmen? Som en av mina följare kommenterade: “de vet inte ens själva”. Mitt inlägg verkar ha fått just den effekten att ju fler som gillat, kommenterat, desto mer har algoritmen öppnat upp för det. Det smått ovetenskapliga testet gick i vart fall bättre än mina lågt ställda förväntningar (tyngda av faktum att Instagram också kör en algoritm som styr när ens bilder visas för följarna, alltså spelar det ingen roll om du själv har en plan med tidpunkt, bild, text). Utifrån inläggets statistik finns bara vissa delar att läsa ut, jag hade velat kunna se en sammanställning eller graf över vilka som är mina följare (en uppskattning ger hälften följare, hälften vänners vänner), hur många procent som fått se inlägget kontra dem som interagerat, hur inlägget rört sig (kedjorna), någon som vet om det går att gräva fram?

    Det här vet jag i vart fall: allt mer sprids via Facebook och Instagram, allt färre syns, och du som användare får mindre och mindre kontroll. Vi som läser andras inlägg börjar också bli trötta på mängden, varför algoritmerna alls tagits fram, och det här, sammanlagt, har gjort mig kliande sugen på att köra härifrån istället. Kanske en tråkig slutsats (och det betyder inte att jag försvinner från de andra ställena!), men jag tänker på det Austin Kléon skrev om att behålla sin domän, sin webbplats, oavsett vilka nya plattformer som tas fram – att låta hemsidan vara källan, och på något sätt göra den enkel att följa, ungefär som Instagram, med en fungerade evenemangskalender och delningsalternativ, som Facebook, men utan algoritmer.

    Jag tror på den idén.

  • Funderingar & tips,  Läsare,  Vita Tigern

    Hur högt måste man skrika?

    Eller ska man skrika alls? Jag tänker på det här med att lyckas synas och höras i bruset, hur svårt det faktiskt är. Och att det sällan egentligen handlar om om man har nåt bra att synas och höras med, snarare tur. Idag. Det handlar om tur, inte skicklighet, och Tur är en orättvis, illojal, retsam typ som vänder kappan lite som hen behagar. Medan det förr tycktes vara lite lättare, liksom innan telekomtiden. Då kunde man vara en liten grabb från Ingenstans med gitarr, och lyckas för att man var bra. Då kunde man ha skrivit en riktigt bra bok och lyckas, för att man var bra.
    Inte för att man skrek högst och skickligast.

    Det kan hända att jag är lite bitter, men det är så många som skriker idag som inte har nåt bra alls. Bara en massa skit. Nätet är fullt av skit. Och några guldkorn som blänker. Som haft tur.

    Lucky bastards.

    Jaja. Det var mest det här jag ville säga:

    Står du läslös i sommar, helt utan bok som kan mäta sig med Harry Potter? Förtvivla icke längre! Följ istället med in i vår framtid, till ett mystiskt hotell i Göteborgs hamn, där 14 år gamla Avalon McCoy söker sanningen om en störtad svävare tillsammans med sina vänner – ett sökande som för dem alldeles för nära en hemlighet som inte bara hotar många människors säkerhet, utan som också kan ta Sverige in i ett nytt kaos. Hemliga sällskap, politiska maktspel, underjord och den gamla världen, den som vi kallar vår nutid, rostande och suckande i skogarna …
    Välkommen till hotell Vita Tigern!

  • Funderingar & tips,  Läsare,  Vita Tigern

    Bokslukarna

    Bokslukaren Alfons tipsar om Vita Tigern i avsnitt 8 av säsong 2, jag blir så himla glad!!! Särskilt när jag ser hur det bränner till i hans blick när han korrigerar programledaren Marcus – en engagerad läsare som VET! Tack för att du läste Alfons!

    Kika här för att komma till avsnittet (5 minuter långt)!

    Bildresultat för bokslukarna

    Bokslukarna

    Bokmagasin för mellanstadiebarn.

    Boktips, recensioner och reportage om böcker och författare. Programledare är Marcus Biderholt.