Gråten växer i halsen. Jag stryker diskret undan tårarna och duckar bakom boken när min man strosar förbi soffan. Berörd av närheten som äntligen får blomma ut mellan karaktärerna, deras träffande dialog och rädslor, erövringar och mod – det som ligger till grund för allt annat: kärleken.
Boken jag läser är ”the smut book” Heated Rivalry av Rachel Reid. Eller ”the gay hockey show”, som enligt Blekinge Läns Tidning är ”mest tunn och seg”, enligt Aftonbladet ”den ultimata sexfantasin”. Medan fans världen över, jag inkluderad, hyllar boken och serien bland annat för dess skildring av intimitet men också för så mycket mer, som jag anser att många kritiska röster bortser ifrån eller rentav missar. Se bara på verkets/seriens enorma effekt på människor och samhälle, exemplen på homosexuella hockey-spelare som nu vågar ”komma ut” för att nämna något.
Och flera utropstecken ropar i mig. Exempelvis att det stundtals är helt fel person som tillåts recensera böcker/serier/filmer/musik? Snarare än den som är inläst/intittad/inlyssnad på genren och kan göra en rättvis bedömning av verket! Men den absoluta nollpunkten, som vuxit fram i mig över tid, är denna: nedvärderar vi kulturen för att vi nedvärderar dem som läser/lyssnar/tittar på den?
Deckarens klassresa
För inte alltför längesedan ansågs nutida storheter som Sjöwall/Wahlöö och Mankell skriva ”kiosklitteratur” eller ”pilsnerdeckare”. När förstnämnda författarparet började sin bana på 60-talet ansågs deckarböcker vara ful-litteratur. Paret var uttalade marxister och använde genren, och formen, som ett politiskt verktyg för att kritisera folkhemmet: de bevisade att man kunde skriva väl och viktigt i en ”ful” förpackning. Mankell å sin sida tillhörde vågen som gjorde genren ”fin” på allvar – han möttes av förvåning när han, som seriös författare, valde deckarformatet.
Fler exempel: B. Wahlströms rödvita ryggar ansågs förstöra ungdomars läsning (*gäsp), Liza Marklund fick utstå en enormt nedlåtande blick från ”finkulturen” på 90-talet (likt den Camilla Läckberg stångas emot idag).
Många är gärningarna som lett till att deckaren har den status den har nu – många timmar på kammare och i rampljus, många debatter och krönikor. Genom Svenska Deckarakademins grundanden 1971, prestigefyllda priser och massiva mässor har ett ekosystem av författare, böcker och engagerade läsare vuxit fram. Till syvende och sist tvingades kritikerna ta sig en ordentligare titt, vilket kröntes av att Crimetime upptogs av Bokmässan i Göteborg. Idag recenseras deckare på kultursidorna och är föremål för akademiska avhandlingar, medan kurser i kriminologi och litteraturvetenskap närstuderar genren. Resultatet har blivit det kulturella fenomenet ”Swedish Noir”, en exportsuccé som lever starkt idag.
Och deckarens klassresa har en del gemensamt med romance-genrens: ogillas för sitt grafiska innehåll (om än olika slags) och skildringar av människoöden, känslor och tankar som tar läsaren riktigt nära karaktärerna – in bakom lykta dörrar, in under huden. Men också: ett stadigt växande ekosystem av författare, böcker och engagerade läsare som skapar sina egna akademier, priser och events i brist på kunnigt gehör från exempelvis gammelmedia, och en vågskål som sakta tippar över (av ren kvinnokraft).
Och det är väl här jämförelsen går isär: deckaren klarade av att nå finrummet genom sin samhällskritik medan romance avfärdas som ”trivsellitteratur” för kvinnor. En annan skillnad är att:
Romance är världens största litterära genre
… som trots att den drar in över en miljard dollar per år i USA, och står för en tredjedel av den skönlitterära marknaden, och bevakas av Washington Post och New York Times, fortfarande dras med gamla, unkna fördomar: att böckerna endast skildrar väldigt manliga män, nätta kvinnor som längtar efter att underkasta sig, himlastormande attraktioner och väldigt mycket sex. När genren, som jag skrev i början, även ligger i framkant vad gäller könsroller, mångfald och gripande öden, plus intressanta kring-storys i form av dåtida skildringar av Stockholm, eller för all del livet som hockeysjärna. Många av romance-författarna bygger upp berättelser med extra allt, även en gedigen värld, som förstärker kärleken och svårigheterna/den starka läsupplevelsen. Många gånger är det också välskrivet, och explicit – samtidigt! Böcker som låter läsaren följa med överallt och berör på djupet, på alla sätt.
”Det finns ju både bra och dålig romance – kan vi inte prata om det istället” undrar litteraturvetaren och företagsekonomen Pamela Schultz Nybacka, en av grundarna till Romanceakademin.
”Kritiken bottnar ofta i ett kvinnoförakt”, säger Simona Ahrnstedt, ännu en av grundarna och vår svenska romance-drottning (författaren till Överenskommelser, en av mina största läsningar någonsin).
Och ja, har Simona rätt? Är det ett förakt gentemot ”kvinnolitteratur”, eller för all del gay-litteratur, faktiskt också ung litteratur?
För att inte tala om fantasy!
Ja, jag drar all snedtittad litteratur under samma kam nu, men följ med i mitt resonemang! Svensk fantasy (scifi och skräck) har hamnat i en loop enligt en tre sidor lång artikel i Sydsvenskan (låst, men här kommer ett kärnfullt citat): ”eftersom det inte ges ut särskilt mycket fantasy för vuxna på svenska, så har generationer av läsare anpassat sig till att läsa på engelska, vilket i nästa led gör att förlagen drar sig för att satsa på svenska böcker.” Ett moment 22 av rang.
I likhet med deckar-kulturen och romance-communityt finns det för fantasy/scifi och skräck också ett ekosystem av författare, böcker och engagerade läsare – ordentligt marginaliserade efter lång tids systematisk avvisning av kritiker och förlag. Vilket i stort tycks bero på litteraturens ”eskapism” menat som något negativt (den som yttrar det ordet just negativt i närheten av mig lever farligt), ställt till den i Sverige hyllade realismen och arbetarkulturen. Vilket leder till att finkulturen missar ytterligare en av de mest vitala (och idédrivna) delarna av svensk samtidslitteratur.
”I Sverige finns en idé om att realism är det enda sättet att beskriva verkligheten på. Allt annat ses som eskapism eller som något som hör hemma på barnavdelningen” – Karin Tidbeck
Vad är det som gör att kritiker och förlag håller så hårt i ”den svenska litteratur-mallen”? Varför vill de inte öppna upp för en bredare och rikare litteratur, ett större (men också svårare) samtal? Döma verken på deras egna villkor? Förstå att det finns olika typer av läsare, olika nivåer av läsning – och att varje nivå, varje genre har sin egen litterära måttstock?
Slutsats: ett fördömande, föråldrat synsätt
”Farbror Melker, vet du vad? Om inte du kan skriva så att jag förstår det, då tycker jag att du ska sluta upp att skriva.”
Det här säger Tjorven i Saltkråkan från 1964, ord som cirkulerat i mig en tid jämte insikten att det som anses vara fin/bra litteratur, och som får nästan all tid i rampljuset, många gånger är hemskt … tråkig att läsa? Och att det säger något om mig, givetvis, men också om dem som lyfter fram just den litteraturen – och inte ”min”. Kanske att jag inte är lika smart som Sveriges kritiker, förlag, litterära tidsskrifter, tv-program och priser? Kanske att jag dras till andra typer av böcker, på samma litterära nivå, bara … annorlunda?
Kanske att det fattas ”rätt” personer bland både kritiker och förlag?
Och det är här jag landar, efter att ha gjort research till min artikel: i synen på människor, snarare än synen på litteratur, och en litterär smakdomstol som rent elitistiskt hissar viss litteratur, vissa läsare, medan de bortser eller dömer ut andra.
Bristen på kunskap/förståelse hos kritiker och förlag gör att den svenska litteraturen utarmas, så som Karin Tidbeck skriver till Tidnigen Skriva. Att svenska författare börjar skriva på engelska. Att ekosystem ibland/lyckligtvis uppstår bortanför de etablerade scenerna. Att makalös läsning missas eller göms undan som skamlig.
Att vi inte släpps in till finrums-minglet. Å andra sidan, vill vi in? Som en chatt på Instagram, mellan flera romance-författare, kom fram till. Eller vill vi hänga kvar i köket, där festen för det mesta är roligare?
Jag tycker det är en tröttsam tendens som hela tiden upprepar sig. För deckargenren gick det snabbare än för romance-genren (som är på gång), medan det för fantasy knappt rör sig. Och hur vi ska påskynda processen, eller rentav hoppa över den – öka kunskapen, bredda vår inhemska litteratur och slutligen få en bokmarknad som speglar vårt svenska berättande, full av genrer med etablerad, svensk identitet – vet jag inte. Förmodligen kommer romance att bok för bok, en kamp i taget, via egna communityn och festivaler, kanaler och utmärkelser, småförlag och convents, bookstagrammers, Booktokers och influencers, akademier och samarbeten, hamna på samma status som deckaren en dag. Medan fantasyn möjligen kan surfa lite på svallvågorna från hybridgenre romantasyn, som röner stor framgång internationellt (men, så klart, fortfarande möts av det svenska motståndet hela denna artikel handlar om).
Den unga litteraturen ser dock ut att fortsätta vara just ung litteratur, placerad i periferiska kalastält blott som under hållning snarare än vad den verkligen är: grunden för ett framtida läsande folk och förbannat viktig att ta på allvar.
Vi som skriver är dock enträgna lite till sinnes, skulle jag säga? Vi ger oss inte. Och kanske, genom vår gemensamma gräsrotskamp, kan vi påverka den svenska litteraturen? Så att personer som är rätt för uppgiften ser ett romantasy-manus sanna potential, eller recenserar böcker/serier som Rachel Reids Heated Rivalry (eller vilken barn- eller ungdomsbok som helst de senaste åren!!) för tidningar som Blekinge Läns Tidning eller Aftonbladet, och dömer verken på deras egna villkor?
