• Förlag,  Funderingar & tips,  Vita Tigern

    Att göra ett manus till bok

    DET, mina vänner, är lätt. Som jag sa till min förläggare, Ada Wester, häromdagen: “Redigera, och starta en ny bok, det är det roliga”. Att skriva är svårt, fantastiskt, plågsamt, befriande, ångestframkallande, lättande, och så vidare. Men att peta i nåt som redan existerar, vända och vrida på händelser, meningar, ord, det är lätt och härligt. Då finns redan boken till, man har liksom enats om det, och ska nu göra den till sitt allra bästa jag. 
    Ada läser igenom mina manus övergripande och kan komma med förslag som “flytta det kapitlet hit istället” eller “den här scenen funkar inte riktigt” eller “jag förstår inte vad du menar här, förtydliga”. Den första redigeringsrundan från henne kom 3 juni i år (2016). Då var jag gravid med Rut i vecka 35 och försökte ta det lugnt för gravidhjärnans skull – lite orolig för att jag inte skulle fungera som vanligt. Att jag inte skulle klara av att få ihop alla trådar, karaktärer, scener. Men det gick! Lite svettigt mot slutet dock, när jag gjort alla ändringar, skrivit till en del och började tvivla. Svårt var det också att sitta still på grund av lättare foglossningar (det knakade gott i korsryggen..), särskilt på Göteborgs Stadsbiblioteks hårda stolar (är de hårda för att man ska plugga bättre?! och inte såsa ihop?). Jag skickade tillbaka manuset 15 juni, sen var det semesteruppehåll. Förlagen stängde, solen stod högt, torr luft dammade igen Majornas loja gator. 

    14 juli klockan 17:02 kom Rut till världen. Sen dess har inget varit sig likt, eller snarare: mitt sätt att se på livet har förändrats. Jag hinner inte särskilt mycket nu, definitivt inte att sitta ner på hårda biblioteksstolar. Jag har blivit en passopp! Men jag märker också en helt annan sensibilitet inför allt och alla, och meningar flyter upp i mig som verkligen bränner. Jag tror att Rut kommer göra mitt skriv så, så mycket bättre.

    Efter sommaren, trots bebis och ingen tid, mailade jag Ada (jag kunde inte riktigt låta bli) och hon svarade 1 september. Vi hade ett härligt telefonsamtal angående omslag, om det ska vara illustrerat eller fotograferat, vad det ska föreställa, vilka omslagsmakare vi kan tänka oss. Jag tycker omslag är superviktigt, det säger faktiskt en hel del, och dessutom så jäkla kul att fundera kring och knåpa ihop. Uppskattar så mycket att få vara delaktig i detta! Vi fattade beslut, och i början av oktober kom som bekant första skisserna (!!!). Vi fattade också beslut om titeln, som jag ett tag haft i obestämd form (Vita Tiger) men som nu blivit bestämd (Vita Tigern). Och medan vi pratade berättade Ada att min redaktör, Klara Bjelkenäs, satt på stolen bredvid henne och skuttade av iver på att få börja finredigera tillsammans med mig. Det nöp till i hjärtat.
    Rent praktiskt är det ganska enkelt. Vi jobbar i Word. Ada skriver in kommentarer i manuset, döper det med datum exempelvis och mailar över det till mig. Oftast skickar hon också över ett separat dokument med övergripande funderingar och frågor som jag gör en attgöra-lista av, alternativt svarar på i ett eget separat dokument. I manuset jobbar jag med hennes övergripande funderingar och frågor, söker upp kommentar efter kommentar, redigerar, fogar in egna kommentarer, godkänner småändringar hon redan gjort och sen, när jag är klar, döper jag om manuset på nåt eget sätt och mailar tillbaka. 
    Klara jobbar likadant, och det är väldigt smidigt. WORD FTW! Eller nåt annat program som funkar likadant. Jag tycker dessutom kritik är lättare att ta i skrift, då kan jag i lugn och ro tänka över den och formulera mig. Vi har prövat att köra redigering i telefon vid några tillfällen men det kändes inte bra – jag hann inte tänka efter ordentligt utan godkände eller slängde ur mig ord lite hux flux. Men det var i början, innan jag visste bättre. Och så klart, om nåt litet bara ska godkännas går det fint per telefon! Jag är dock glad att inte behöva köra nåt slags redigeringsmöte, där man sitter ner tillsammans och petar i manuset. Det skulle vara urjobbigt! Nej, såhär är perfekt för mig. 
    Och svårare än så är det inte. Man kan säga att processen är enkel men maffig – det är mycket text att gå igenom. Ändå vill jag inte kalla det svårt eller jobbigt. Manuset skickas fram och tillbaka, klipps i, justeras, putsas. När förlaget tycker det är klart “sätter” Ada boken, det vill säga: omformar den så som den ska se ut i tryckt format. Sen korrläser man den versionen, så att inget ord hamnet snett, och sen skickar man boken till tryck. 
    Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manusKommande, planerade inlägg i serien är: Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
    Stay tuned!
  • Familj & vänner,  Funderingar & tips,  Vita Tigern

    Det privata livet

    Skrivet är verkligen on hold just nu, till förmån för gravidgrubblerier, inköpslistor och den allt mer närvarande nedräkningen. Jag menar, det är bara 3 månader kvar! Sen kan vi räkna timmar, minuter, sekunder! Så jag blir alltmer låst i mitt huvud, och har allt mindre att säga här över som är intressant.

    Det här vet jag i vart fall: jag är med i reportaget Staden som litteraturen glömde (Göteborg) i sommarkatalogen från Svensk Bokhandel, agenturen var på Londonmässan förra veckan, förlaget var i Bologna veckan innan dess och jag får snart första grovredigeringen från Ada. Och då hoppas jag att hjärnan är up to the challenge och kan släppa tankar på barnvagnsbeställning, fynda sparkdräkter på Majornas veckovisa bagageloppis, åkatillIkeaåkatillIkeaåkatillIkea – jag berättar hur det går då. Det lär också komma ett nytt Att-inlägg i samband med detta.

    I det privata livet händer desto mer. Vi går på kalas efter kalas efter kalas (svärfar i februari, svåger och systerdotter i mars, syster, svägerska och svärmor i april, äkta make, pappa, bror och systerdotter i juni, hur planerar folk?!), samlar skänkegrejer från vänner och släktingar, går på lägenhetsvisningar eller håller egna och säljer stugan i Mellbystrand (mäklarkontakt dagligen, nya intressenter som poppar upp, bud som läggs). Roliga tider, glada dagar!

  • Förlag,  Funderingar & tips,  Vita Tigern

    Att få ett manus antaget

    Det är inte lätt. Fast det vet ni redan. Men det är inte lätt ens för oss redan utgivna. Särskilt inte när vi byter genre och prövar nåt nytt, och kanske inte får till det helt vid första eller andra försöket.

    2013 kom jag på idén till Vita Tiger(n), 2014 började jag skriva och, eftersom manuset är väldigt annorlunda mina tidigare böcker, skickade in till en samling olika förlag, 2015 skrev jag om och skickade igen, och sen skrev jag om en gång till. Den andra omskrivningen väckte äntligen intresse hos två av förlagen

    Det ena förlaget kom med stora omskrivningsförslag men tyckte mycket, mycket om manuset. Det andra tyckte om manuset som det var då, vid andra omskrivningen, och ville göra boken till bästsäljare. Jag fick ta mig en ordentlig funderare på vilken väg som var rätt att gå. Bland annat diskuterade jag saken med min agent, Ylva Ericson Dufva.
    Ylva läste igenom Vita Tiger(n) med omskrivningsförslaget från det första förlaget i åtanke och tyckte att deras feedback var rätt. Det gjorde jag också. Det var en skarpögd feedback, helt enkelt – en feedback det var svårt att bortse från. Och när de två förlagens åsikter gick så vitt isär var det dessutom lätt att välja rätt. Jag tappade lite förtroende för förlag nummer två på grund av att de inte ville ändra något särskilt.

    Senare skulle det visa sig att jag stod snubblande nära en katastrof. Dels gick förlaget jag valde igenom en stor och positiv utveckling jag är så glad att nu få vara en del av, dels gick förlag nummer två’s ansvariga förläggare in i väggen. Man kan kalla det ödets nyck, ren röta eller god magkänsla – jag rös till när jag la ihop ett och ett och insåg det fatala om jag hade valt tvärtom.
      

    Valet var i vart fall gjort till det bättre och jag tog semester. Efter semestern återkopplade förlaget och kom med en första konstruktiv, detaljerad omarbetningsplan. Alltid lika jobbigt att få men nyttigt för manuset, för mig. Jag började skriva om för tredje gången, men sammanlagt har jag berättat den här berättelsen fyra gånger, om man räknar med första gången jag skrev den. Fattar ni? It’s sick!
    Denna tredje omskrivning kändes dock betydligt bättre än tidigare. Jag hittade slutligen Avalon, bland sjoken av världsförändringar, miljöestetik, politiska åsikter och samhällsperspektiv. Plötsligt fanns hon bara där, just så som jag hela tiden sett henne, rakryggad och stark, näsvis och infernaliskt nyfiken, samtidigt mjuk och känslig, ung och vilsen. Jag har försökt gestalta henne såhär från början, jag vill ju att man ska känna det jag känner för henne! Att man ska stå på hennes sida och förstå hennes slitningar! Att man ska tycka om henne! Men gestaltning kan verkligen vara svårt, vi tycker ju så olika.  
    Varvat med bortgången av Kristoffers farmor, nytt jobb och graviditet tog det ett gäng månader att färdigställa manuset. Jag satt hemma, jag satt på bibliotek, jag kämpade med mitt skrivflöde men tvingades ta det lugnt, annars började jag bara må graviditetsilla. Faktiskt ganska märkligt, men det som gjorde mig mest illamående i början var att försöka skriva!
    3 februari lämnade jag in till förlaget och 13 februari kom deras svar:
    Det har blivit så himla bra! Vilket jobb du har gjort! Jag
    gillar verkligen den språkliga nivån, det är väldigt vackert utan att vara
    tillkrånglat. Och
    det är så fint att Avalon får vara med nu, att hon får göra massa modiga,
    viktiga saker! […] Ploten
    är strålande, hänger ihop väl, och xxx och de gömda xxx är
    så oerhört aktuellt. Jag
    är imponerad, Christin. Vi
    vill gärna ge ut Vita tigern!
    Eftersom jag vet vilket jobb som fortfarande ligger framför mig, som alltid ligger framför en författare i det här läget (omarbetningar, redigeringsomgångar, kontraktspunkter att diskutera, lanseringsplaner, fotografering, väntan på recensioner, bra recensioner, dåliga recensioner, scenframträdanden, intervjuer i olika media), har jag svårt att helt ta till mig de fantastiskt fina orden. Men jag försöker. Särskilt dem att förläggaren är imponerad. Hon är imponerad av mig. Det är fan stort att få på pränt! Nästan inramningsvänligt!

    Agenturen har otåligt väntat på att detta manus skulle gå i lås, dem skickade jag texten till samma dag och fick svaret igår:

    Vad glad jag blir! Det
    här är ju strålande roligt. GRATTIS!! Ser så mycket fram emot att läsa igen!!!
    Skickar det till kollegorna på direkten, så att de kan läsa. Med [förlagets] go kan vi
    ju också planera det kommande arbetet!
    Återkommer
    ang material och tidsplan inom kort!

    Bokkontrakt och andra detaljer ska jag och förlaget diskutera framöver. Sen far jag upp till Stockholm för undertecknande och ett litet firande 11 mars. Efter det får ni veta mer.

    Och såhär kan det alltså gå till för en etablerad författare att få ett manus antaget. 

    Jag har det absolut mer förspänt nu än när jag var debutant. Fler människor väntar på mig, fler människor jobbar för mig, men det är samma tvivel, samma slit, samma ovisshet kring antagning som då och samma ovisshet kring ekonomin. Inget är definitivt, och inga vägar är raka, och inga val är enkla. Man kan välja att jobba mycket kring skrivandet, som skrivkurser, föreläsningar, skolbesök. Jag väljer att ha ett vanligt, trivsamt dagjobb. Det är skönt som bara den att inte alla pengar hänger på vad jag klarar av att prestera. Och jag tycker om att ha kollegor och ett fast sammanhang där jag hör till. 
    Jag tycker om att vara en författare undercover. 
    Dessutom får man mycket stoff på en arbetsplats. 

    Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manusKommande, planerade inlägg i serien är: Att göra ett manus till bok, Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
    Stay tuned!
  • Skrivande,  Vita Tigern

    Det sista

    Jag är asnära slutet av Vita Tiger nu (!!!), det är så att det hissnar i bröstet, och bara därför blir skrivet så himla känsligt att prata om. Men jag satt i vart fall på Göteborgs Stadsbibliotek från klockan 10 till 14 idag, och pausade just som tredje växeln ska i. Det är menat att bli ett andlöst, hjärtsmattrande sista kapitel, jag behöver vara utvilad och fräsch i huvudet när jag tar mig an det. Alltså behövs en skrivsession till, eller kanske två, sen lite småpill, sen är jag klar. Och det ska bli så satans skönt (!!!) att äntligen lämna in igen, igen, även om jag inte längtar efter mellantiden och den jobbiga beskedsväntan. Jag har ju hållit på med det här bokprojektet så länge, tecknat illustrationer till, klippt mitt hår kort, bestämt vem som ska vara omslagsmakare, filmat mig själv under arbetets gång, fantiserat, drömt, köpt två par runda “goggles” (fast det är egentligen solglasögon), åkt på steampunk-festival och levt mig in. Precis som när jag var 14 år och skrev den där fantastikserien för hand med min bästa vän. Det har varit en rejäl resa, rolig och enormt krävande, och jag hoppas för min skull att det nu är dags för nästa etapp, nämligen den där förlaget gör entré.

    (Tiger-sviten, där Vita Tiger är första av planerat tre böcker, har funnits i mitt huvud sen 2013. Jag började skriva i augusti 2014, lämnade in första manuset i januari 2015, skrev om och lämnade in det igen i april 2015, skrev om ännu en gång från augusti 2015 fram till dags dato. Historiens kärna finns kvar men hur saker och ting berättas har förändrats flera gånger om. Vill man veta mer exakt hur det har gått till kan man kolla in mina Att-inlägg eller alla inlägg under etiketten Vita Tiger.)

    Det var i vart fall länge, länge sen jag la ner så mycket tid på ett bokprojekt. Senast var jag mellan 20 och 27 år, då jag skrev om, skrev om, skrev om det som slutligen skulle bli Fågelbarn, min andrabok. Men det är väl så med viktiga historier – de biter sig fast, hårt. Nu försvinner jag in i skrivbubblan igen, så hoppas jag att jag, nästa gång vi hörs, kan säga att grejer är på gång!

  • Författarskap,  Intervjuer & recensioner,  Vita Tigern

    Från och med nu

    … kommer det hända saker, både här och där. Såhär har jag tänkt:

    1. skriva klart Vita Tiger och lämna in
    2. göra bokslut
    3. fotograferas till reportage i Svensk Bokhandel
    4. starta podd
    5. släppa fler Att-inlägg allt eftersom, exempelvis “Att få ett manus antaget” och “Att göra ett manus till bok”
    6. berätta hemlis
    Jag ska också skärpa läget här på bloggen. Jag ska bli en mer seriös bloggare. När manus blir klara tenderar jag att bubbla över av ord som plötsligt inte har nånstans att ta vägen, av pirr, nervositet och ivrig längtan, och då brukar bloggen vara ett perfekt tillhåll. Om ett par veckor, ungefär. Men jag smygbloggar några gånger i veckan, från och med nu. 
  • Funderingar & tips

    Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar)

    Om ni skriver klart ett manus, skickar in det till förlagen, får stort intresse men inte riktigt ett ja till svar och börjar skriva om? Och om ni tvivlar på om ni nånsin kommer bli författare? För att ni tänker att författare minsann aldrig skriver om såhär, alltså, totalt?
    Tvivla inte, kära vänner. Författare skriver om totalt. De skriver om hela språk och kanske ändrar tempus och kanske stryker en eller flera karaktärer. Omskrivet är skrivandets helvetiska baksida. Vissa manus bara kräver det av dig. Vissa historier vill bli berättade och berättade en gång till och berättade en tredje gång för att de är så stora och komplexa – för att de inte riktigt sitter förrän fjärde gången gillt.
    Jag är hemskt ledsen över att behöva säga det här till er. Samtidigt som det är en oerhört värdefull erfarenhet jag gjort mig:
    1. författare skriver om totalt. Från första till sista meningen. Innan de ens landat ett avtal. Är ni inte utgivna än har ni det här att se fram emot, eller att återuppleva igen och igen och igen. Det hör till
    2. olika manus kräver olika mycket ansträngning av dig 
    3. det handlar inte om dig som författare, att du tappat stinget, att du blivit sämre, tvärtom; storyn du vill berätta är större! Du antar större utmaningar! För att du blivit BÄTTRE. Se skillnaden mellan en tunn, eteriskt luftig och lättsam ungdomsbok och SF-klossen med en helt ny värld och massor av intriger, and you’ll get it
    Jag påbörjade Vita Tigern för lite mer än ett år sen. Jag skrev första råmanus i första person, preteritum, med ett du-tilltal. Jag illustrerade. Just som 2015 började skickade jag in manuset plus några illosar till ett gäng förlag. Det blev intresse från flera håll men också tvek. Manuset var inte klart. In fact behövde det en rejäl omarbetning.
    Jaha, tänkte jag, och omarbetade. Jag skrev om totalt. Jag ändrade till tredje person (oerhört pilligt), där jag rockar mest, behöll preteritum, undrade kring det här med att illustrera en bok för tonåringar men fortsatte ändå lite smått vid sidan av skrivet. Så skickade jag in version två av manuset i april 2015, en aning stukad men ändå morsk.

    Strax innan semestern började det röra sig på två förlag. Det ena hade jag ett telefonmöte med, det andra träffade jag i Göteborg. Det ena tyckte att manuset var fantastiskt men fortfarande i stort behov av renovering, det andra ville tuta och köra. Jag tänkte väldigt mycket och intensivt. Jag kände efter ordentligt. Och jag tjuvkikade lite i manuset. Visst fanns en del att göra. Och vad var rätt?
    Bara nån dag senare hade jag ett möte med min agent, som var förbi Göteborg. Vi pratade igenom det hela och det kändes så skönt! Med nån som är insatt i bokbranschen men tänker på mitt bästa. Hon skulle läsa igenom manuset och säga vad hon tyckte – om hon höll med förlag 1 eller förlag 2. 

    Agenten höll med förlag 1. Jag höll också med förlag 1. Överlag ger de en starkare känsla av kvalitet och kunnande än förlag 2, så jag valde dem. Ni ska snart få veta vilket förlag jag menar. 
    Direkt efter semestrarna hade jag och förlaget ett snack. Jag fick ett par mail med ändringsförslag och åsikter kring storyns kärna, språket, tänkt målgrupp – nån gång under de här diskussionerna föll illustrationerna bort. De stör mer än de tillför läsningen, faktiskt. Men jag har dem sparade för ett eventuellt sidoprojekt. Om böckerna tar hus i helvete. Man måste ju tänka stort. Och jag skriver om för tredje gången.
    Det är presens istället för preteritum, fortfarande tredje person, inga illustrationer, minus tre karaktärer. Förra veckan skickade jag in de första två kapitlen för att slippa skriva hela boken med ett språk eller en vinkel som inte håller. Förlaget gillade. Sen hade det ändå åsikter som kom i form av redaktörskommentarer vid sidan av min text – faktiska ändringsförslag. Mitt i processen såhär var det jobbigt att ta. Jag är van vid att helt ostört kunna skriva mot ett mål jag fantiserat fram. Och när åsikterna kom klipptes liksom trådarna av och vissa grejer fungerade inte längre. Så jag fick tänka om igen, och igen, och igen. 
    Igår hittade jag helt plötsligt känslan. En helgs ledigt och massor med saker att göra var vad som behövdes. Alltså distans. Jag la en hel del tillrätta igår och idag fick jag också lite skrivet – resten av veckan ser lovande ut. Dessutom har fasadarbetarna just monterat ner sina ställningar. And that’s a fecking miracle. I can see the sky! Men det blir nog ett par turer till nåt av biblioteken i Göteborg. Det är rätt skönt att jobba utanför hemmet. 
    Jag är på sidan 68 av 250 cirka. Håller jag den här takten kan ett nytt råmanus vara klart om ett par månader. Alltså snittar jag 30 sidor per arbetsvecka om 5 dagar. Heja mig!
    Rent praktiskt ser en omarbetning ut såhär för mig (jag skriver i Word):
    1. jag sparar en originalversion av manuset i en egen mapp märkt Original
    2. jag öppnar ett nytt dokument, kallar det Ändringar som ska göras och punktar upp alla ändringsförslag från förlaget, agenten och mig själv
    3. jag öppnar ett nytt dokument, kallar det Urklipp och använder det till att klippa ut vissa stycken som jag kanske vill omarbeta, omplacera eller slänga
    4. jag tar en annan version av manuset, sätter markören högst upp i första kapitlet, flyttar ner texten och börjar om, med den gamla texten som “synops”
    5. jag tar sökfunktionen till att stryka vissa saker, som karaktärer eller opassande ord
    6. jag är väldigt tuff mot mig själv; jag läser kritiskt, stryker det som inte fungerar, vågar saker, hejdar mig ibland – det gäller att hitta balansen
    Har ni frågor är det bara att ställa dem i kommentarsfältet! Jag svarar hemskt gärna.
    Fler Att-inlägg har ni här, bland annat Att skriva synopsis och Att redigera ett manus.