Romantasy-genren nådde Sverige med besked år 2023, även om det tog ett tag för mig att bli varse. Någonstans 2023-2024 såg jag böckerna min systerdotter läste och delade via sitt Instagram-konto, och började förstå att jag missade något. Det skulle rentav visa sig vara en genre jag trivs mycket gott i, där jag får möjlighet att blanda alla genrer jag tidigare skrivit i (skräck, fantasy, magisk realism) med den för mig, i skrivande stund, nya genren romance.
Vad är romantasy?
Ordet som sådant fanns på Urban Dictionary redan 2008, även om det inte hade samma innebörd som dagens genre – en hybrid mellan fantasy och romance med ett ”happily ever after” (HEA) eller ”happy for now” (HFN). Det debatteras en del om huruvida romantasy är en annan term för romantic fantasy (en fantasybok med inslag av romantik) eller fantasy romance (en kärlekshistoria som utspelar sig i en fantasymiljö), frågan är om frågan är så viktig att besvara? Romantasyn upptar just nu båda dessa subgenrer, och Bloomsbury säger sig ha myntat romantasyn för att identifiera den genre som Sarah J. Maas går i spetsen för – läsarna vet vad de kan förvänta sig.
Varför finns inte mer svensk romantasy?
Svenska förlag/förläggare är omtalade för att tveka kring fantasy, scifi och skräck, så även starkt trendande hybridgenrer som romantasyn. Forskaren Malin Nauwerck säger till SVT Nyheter att författarna ”skriver i symbios med sina fans” i allt större utsträckning, att läsare och egenutgivare rör sig snabbare, och storförlagen väntar tills trender etablerats. Dock finns undantag: Seraf förlag var tidiga med sina titlar och glider nu på en våg av framgång med författare i tv-soffor och böcker på bästsäljarlistorna, Bazar har vågat sig på en romantasy-titel av Amanda Hellberg som syns en del på årets bokmässa i Göteborg. Men sedan?
Vi har en liten bokmarknad jämfört med övriga världens, och vi håller liv i den starka traditionen av att litteratur ska lära, förädla eller bidra till samhällsdebatten, inte bjuda på verklighetsflykt och stora fantasier (som att dessa är varandras motsatser?). Detta trots att läsarna med all önskvärd tydlighet finns och ”trenden” romantasy inte verkar avta, snarare just etablera sig. Och jag kan inte låta bli att fundera över ful vs. fin litteratur, den debatt som bland andra Camilla Läckberg hårdnackat för. Eller det Karin Tidbeck skrev till tidningen Skriva:
»Det är nästan ett nöje att se fyra förläggare såga av grenen de sitter på. Svenskar som skriver på engelska borde brännmärkas, man saknar expertis, det är svårt att nå ut till läsarna. Vad som inte tycks gå fram är att svenska författare som möts av ett massivt motstånd söker sig annorstädes för att få gehör – till exempel till utlandet. Vad som inte heller verkar gå fram är att läsarna finns. Om Boye, Martinson och Jersild går hem i litteratur-Sverige så är problemet inte genren utan förläggarnas okunskap och attityder kring vad som är god litteratur. De hjälper till att utarma litteraturen.«
Eller det Siri Pettersen skrev i ett forum:
»Jag märker att jag är själaglad över att det kommer en generation som är uppfostrad med så kallad verklighetsflykt. För de kommer att rädda våra arslen allihop. De kommer inte att tappa fotfästet när problemen blir för stora. De har läst tillräckligt med dystopier för att veta att regimer kan ljuga. Tillräckligt med fantasy för att veta att enskilda människor kan vinna över omöjliga odds. Tillräckligt med sci-fi för att veta att framsteg också kan vara ett steg tillbaka. Och de vet att alla har lika värde, oavsett ras, läggning eller religion. Och nästa gång någon frågar mig varför fantasy är så populärt ska jag svara att det inte spelar någon roll – vi ska bara vara glada att det är det. Det är sådana som kommer att överleva zombieapokalypsen, så att säga.«
Romantasyn har, liksom dess föräldra-genrer, både motvind och uppförsbacke här i Sverige. Men kanske är det just denna ”ofina” litteratur som med sina ”ofina” läsare och ”ofina” författare till slut slår upp dörrarna till de litterära salongerna, och banar vägen för en bredare litteratur i vårt avlånga land?
Svensk romantasy – skriven direkt på svenska
Vi har ett fång svenska författare som skriver romantasy (2025), klicka på deras namn för att se deras böcker:
- Linnéa Engman
- Stina Rundqvist
- Anna Granberg
- Caroline Hurtig
- Sara Dalengren
- Hanna Selin
- Emma Andersson
- Alice Ekström
- Olivia Reimhagen
- Amanda Hellberg
Olika typer av romantasy = tropes
”Tropes”, ett engelskt ord som beskriver bokens kärlekstema/dramaturgi, är hårt förknippat med romantasy-genren. De fungerar igenkännande för läsarna, så att de vet vad de kan förvänta sig, men är också kreativa ramar att förhålla sig till, eller medvetet kliva utanför, för oss författare. Här är ett gäng typiska tropes inom romantasy:
- Enemies to lovers (stor favorit)
- Fated mates
- Slow burn (den här dras jag till)
- Forbidden love (nog den hetaste?)
- Love triangle
- Found family
- The chosen one
Nordic romantasy – ännu en trend?
Flera av ovan nämnda väver in strömningar från där vi är – Sverige, Norden. Och det tycks bli ett svar på genrens ursprungliga böcker av författare som Sarah J. Maas, Jennifer L. Armentrout och Holly Black. I deras böcker är miljöerna ofta högfantasy-präglade, med slott, feer, krig mellan riken, medan det finns en tendens hos svenskskriven romantasy att plocka upp vårt kulturarv:
- naturen (skog, fjäll, sjö och hav, midnattssol och väder)
- folktron (näcken, troll och asatro, runor och stenar som lämnats kvar)
- mentalitet (melankoli, karghet, den nordiska kampen mellan ljus och mörker)
Romantasy skriven på svenska har samma blandning av romance och fantasy, men med nordiska miljöer, myter och känsloregister. Vilket gör böckerna säregna, skulle jag vilja påstå, och värda att sprida ut i världen.
Slutsats
Jag kittlades av möjligheten att få kombinera mina tidigare genrer med romance, testa min förmåga att skriva något som träffar läsarens hela känsloregister, berätta berättelser som pulserar på sidorna. Hade jag det i mig? Tänkte jag rätt?
Det visar sig att romantasy är en hybrid mellan romance och fantasy som jag trivs väldigt gott i. En genre som ännu inte funnit sin form, och därmed går att göra till sin egen. Den spiller dessutom ut i flera subgenrer (dark romantasy, nordic romantasy) och börjar trots sin föränderlighet att etablera sig, även om svenska förlag fortsätter att förhålla sig avvaktande. Kanske för att romantasyn samskapas med läsarna i större utsträckning än många andra genrer, bland annat på grund av tropes, sociala medier och fan-kultur, snabba utgivningsvägar och emotiva kopplingar? Jag tror att de svenska förlagens del i det här kan bli stor om de väljer att agera snarast, trots viss osäkerhet. Tar de inte chansen att vara medskapare av trender i den här storleken mister de sin roll, varpå en hel generation unga läsare och författare går över till självpublicering eller internationella titlar, vilket skjuter på möjligheten att skapa en egen nordisk identitet i genren.
