-
Det jag kommer sakna med Göteborg
Hur känns det att flytta från Göteborg? Jag frågar er som gjort det. Som bott här en längre tid, helst, och rotat er en del. För jag känner en flygande, ekande tomhet ta plats i magen, som snart ska fyllas med annat så klart. Men jag menar, stämningen här? Människorna? Finns faktiskt inte någon annanstans. Om och om igen slås jag av insikten att jag får lov att vara mig själv här. Att ingen tittar på mig med dömande blick så som i småstaden där jag växte upp. Visst, det finns en del negativt med storstäder också men det gör det även i småstäder. Och det som Göteborg gett mig är just tolerans och respekt. Och frukt, och grönt, och annat gött. Jag kommer att sakna det.
-
Lägenheten som just sagts upp
Det är så konstigt, det här. Och alldeles för lätt att bara säga upp ett hem sen 11 år tillbaka, på ett vanligt, opersonligt papper med ett par underskrifter – tjoff! Så är det gjort. Här, vårt första gemensamma hem som vi älskade (5:an vi tvingades bo i under mer än ett års tid i Kungsbacka medan vi försökte byta till oss en lägenhet i Majorna var vårt första gemensamma hem, men vi älskade det inte). Här, där vi bodde när vännerna flyttade till Stockholm, de äldre i familjen gick bort, sommarstugan sen min makes barnsben avyttrades, Gilla Böcker ringde och sa att de ville ge ut Kaninhjärta, maken gick ner på knä och friade, och vi gifte oss! Här, där vattnet gick och Rut kom. Här, alla vakennätter med henne mot vårt bröst. Här, precis här, i dessa rum, har vi skrattat och gråtit och vunnit och förlorat. Vi är varandras hem, så klart. Men jag tror att man alltid lämnar något av sig själv kvar. Små partiklar av själen som kilar sig in i väggar, tak och golv och stannar när man flyttar. Det här är ett så lyckligt hem. Jag hoppas och tror att nästa familj som flyttar in kommer att känna det och må gott här, lika gott som vi.
Tack, älskade hyresrätt mitt i hjärtat av Majorna. Tack. -
Om tre månader flyttar vi – på dagen!
Eller: om tre månader är det slutbesiktning och nyckelöverlämning och, om allt går som det ska, inflytt. Särskilt lördagen 16 november (OBS! Alla nära och kära!!!), då 14 november är en torsdag och inte särskilt lämplig för flytt om man vill ha hjälp. Väl på plats kommer somrarna att till stora delar se ut som på bilden, tagen av min vän Denise, på väg ner till sjön, med packning över hela kroppen och små barn på släp. Akta sig för skogsmyror och fästingar, klättra och balansera, lyssna till det tysta livet och djupandas av söt, frisk luft … känns pirrigt att flytten är så nära, och det känns vackert och vemodigt på samma gång. För Göteborg har blivit min stad efter alla dessa år. Här har så mycket hänt som varit avgörande för mitt liv! Som giftermål, författarskap, barn. Här kan jag se ut och vara precis mig själv. Här finns alla människoexemplar man kan tänka sig och ingen är stöpt i samma form. Ingen är den andra lik, även om det finns vissa trender, vissa linjer av människor som umgås i sina kretsar och tar efter varandra. Så den gör ont, den här flytten, samtidigt som den lockar och drar.
Därför blir det här ett löfte: Rut ska få Göteborg bit för bit så att hon en dag också kan göra staden till sin. När hon är stor nog. Men för nu vill vi ge henne frihet och rymd och all trygghet som går att uppbåda. Det är helt enkelt dags nu. För att inte tala om hur dags det är för våra katter att få en lucka ut till naturen, eller för oss att få ett vettigt arbetsrum för våra firmor, eller för våra långväga goda vänner att få gästrum, och för vårt gemensamma liv att kunna bjuda på middag utan att tvingas möblera om hela boet. Och det är absolut dags för en trädgård, EN TRÄDGÅRD!!! Så jävla dags, alltså.