Det är så konstigt, det här. Och alldeles för lätt att bara säga upp ett hem sen 11 år tillbaka, på ett vanligt, opersonligt papper med ett par underskrifter – tjoff! Så är det gjort. Här, vårt första gemensamma hem som vi älskade (5:an vi tvingades bo i under mer än ett års tid i Kungsbacka medan vi försökte byta till oss en lägenhet i Majorna var vårt första gemensamma hem, men vi älskade det inte). Här, där vi bodde när vännerna flyttade till Stockholm, de äldre i familjen gick bort, sommarstugan sen min makes barnsben avyttrades, Gilla Böcker ringde och sa att de ville ge ut Kaninhjärta, maken gick ner på knä och friade, och vi gifte oss! Här, där vattnet gick och Rut kom. Här, alla vakennätter med henne mot vårt bröst. Här, precis här, i dessa rum, har vi skrattat och gråtit och vunnit och förlorat. Vi är varandras hem, så klart. Men jag tror att man alltid lämnar något av sig själv kvar. Små partiklar av själen som kilar sig in i väggar, tak och golv och stannar när man flyttar. Det här är ett så lyckligt hem. Jag hoppas och tror att nästa familj som flyttar in kommer att känna det och må gott här, lika gott som vi. 
Tack, älskade hyresrätt mitt i hjärtat av Majorna. Tack.