torsdag 26 maj 2016

Vecka 33

Att vara gravid är inte svårt. Det är inte tungt, inte jobbigt, inte otäckt. I början mådde jag illa men jag kräktes inte. Jag har svårt att gå långa sträckor eftersom bäckenet mjukas upp inför födseln och jag kan få ont och bli trött - ibland, när jag legat på sidan och rör mig, kan det knäppa till i korsryggen. Dessutom kan jag äta vad jag vill, nästan, sova bra om natten, koncentrera mig på att skriva och läsa, och bära halvtunga till fjäderlätta saker - allt det här visste jag skulle hända, rentav mer därtill, så varför klaga? Säkert blir det mer och mer av allt ju större jag blir, men it is what it is, jag är glad ändå. Jag är så orädd jag kan vara. För rädsla låser upp kroppen och gör smärtan värre. Jag är totalt inställd på orädsla, på att det löser sig, på att jag inte kan göra nåt åt födselögonblicket nu så varför ens försöka, och tycker istället det ska bli sjuhelvetes spännande. Jag fyller mig med kämpaglöd och tillit till min egen kropp, går på vattenträning, gravidyoga och sitter goda stunder i solen. Till syvende och sist handlar det mer om själ än kropp, hur kämpig jag klarar av att vara inuti, hur stark, envis och fokuserad. Det här är ett eldprov av rang.


Idag ska vi på BB-besök. Det blir guidad tur, så att man vet vart man ska ta vägen när det väl blir skarpt läge, och lite bänkdiskmaskins-inköp, och lite käk på stan. Normala saker blandas med helt nya saker - det bästa för mig att hantera utmaningar är faktiskt distraktion.

Och för att kompensera för hela detta inlägg om graviditet kommer här tre snabba bilder i följd: 

Lika vanliga på människor som mobiler är idag - annars ser man inte vart man far i framtiden.


Halvvägs mellan Göteborg och Hallandsåsen - gå in på The Dark Power för fler fantastiska bilder!


Flitens lampa lyser även om sisådär 300 år, driven av avancerade solceller och vätgas. 

tisdag 24 maj 2016

Fågelbarn och snickare

Jag har de senaste dagarna insett att det var väldigt, väldigt längesen jag skrev ordentligt. Som i skriva på bok. Senast jag skrev alls, men inte särskilt ordentligt, var 27 april - synopsis till bok två i min gaspunk-serie. Innan dess var det liksom i början av året! Men jag lider inte av abstinens än. Känner jag efter känns bara en längtan av, kittlande god, som ett sommarminne. Så jag tänker att jag spar min skrivenergi till grovredigeringen av Vita Tiger, som kommer från Ada Wester på Gilla Böcker nån gång i slutet av maj. Sen spar jag den vidare till skrivet av bok två som nog blir till hösten som tidigast, eller våren ... 

Den här dök i vart fall på upp på en stolpe i Göteborg, fotad av min kollega: 


Så himla kul!! Att böckerna jag redan skrivit fortfarande lever. Och jag har tre pocketar kvar av just Fågelbarn, funderar på att lotta ut dem. Eller ge dem till tre av er som är snabbast på att maila mig: info@christinljungqvist.se.
Fågelbarn balanserar på randen till att klassas som vuxenbok. Jag vet bland annat att en vuxen bokklubb hade den som bok och tyckte mycket om. Så är du vuxen, tveka inte! Ingen motivation behövs. Heja heja!
- OBS! De tre Fågelbarnen är slut, bättre lycka nästa gång ;)

I skrivande stund har jag Familjebostäders snickare på plats, han är och lurar med en list i köket. Gott när saker blir gjorda! Vi har snart bott här i 8 år och har ännu inte satt upp gardinstänger liksom. Nu har vi bytt kyl och frys, och belysningen över diskbänken. Snart dyker säkert de nya dörrarna upp, och målaren som ska fixa nya tapeter i hallen (vita, med svaga ränder, sketsnygga!), och mitt mammahjärta sväller och kurrar. Jag bara mår när saker faller på plats, som att det är instinktivt viktigt att fixa innan barnet, till och med sånt som inte har med barnet att göra. Men vi tänker att är lägenheten tipptopp och vi försöker byta den igen, då ska ingen kunna tacka nej. Så bländande ska den vara. Därför kan man säga att det har lite med tut att göra, ändå. Vi stärker chansen för henne att springa på gräs när hon väl kan springa.

7 veckor kvar, sen är hon här. Kanske lite senare, kanske lite tidigare. Man vet aldrig! Och det gör det hela så väldigt spännande.

Och bara för att det blir så mycket bebisprat här just nu, kompenserar jag med en bild:


The steam is strong in this one.

måndag 16 maj 2016

Frågor till en författare

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: det här är ett jädrans bra inlägg av Lisa Bjärbo angående frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på. Här är en del av inlägget:

I kommentarerna listar Johanna tre frågor hon är ganska säker på att Jonas Hassen Khemiri inte fått svara på en enda gång under den här hösten (och då har han ändå varit med i prick alla medier). Det är frågor som en barn- och ungdomsboksförfattare får svara på i nästan varenda intervju. Och jag kan fler! Här är hela toppen på isberget av listan! 

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:
1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om?
2. Vad är egentligen en vuxenbok?
3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
6. Vad tycker du om vuxnas läsning? Har du några tips på hur man ska få fler vuxna att läsa böcker?
7. Vad tycker du om dagens vuxenböcker, rent generellt?
8. Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
9. Vad vill du säga till dagens vuxna?
10. Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?


Baserat på detta faktum tänkte jag nu, i egen hög person, svara på frågor Jonas Hassen Khemiri fick i Dagens Nyheter förra året. Vi börjar med en lång monolog om hur jag, själsligen, upplever skrivandet:

Foto: Sydsvenskan

När jag skriver lägger jag saker tillrätta inombords, jag förstår dem. Det kan vara nya upplevelser ellergamla, innersta tankar och rädslor, saker som är svåra att helt klarlägga i det vanliga livet utan som man måste djupare med, under fokuserade ögonblick. Inget annat kan ordna upp mig så som skrivandet, det är faktiskt ganska anmärkningsvärt. Kanske fungerar det för alla människor? Om nåt är svårt att greppa, skriv om det!- Under skrivperioder slarvar jag med mat- och sovtider, jag förskjuter sånt som egentligen är viktigt. Meningarna är som långa trådar jag bara måste få ur mig, klipper jag av dem för att jag blir avbruten så riskerar jag att tappa nåt som byggts upp under flera sidor. Men jag känner mig bra egoistisk som försakar annat för det här, särskilt när jag försakar min familj. Det är som att skrivandet kräver detta, annars får man inte tag i de riktigt sprängande meningarna och orden. Jag får också själsliga kickar av att skriva - när jag tvingar på mig själv "skrivpauser" för att återfå nåt slags social balans blir jag grinig, som av abstinens.


Vad tycker dina närmaste om det?

- Min man är mycket tålmodig, stöttande och stolt över mig och det jag lyckats åstadkomma. Samtidigt kan han, med rätta, bli irriterad om jag inte kommer när han lagat mat. Då blir jag som Alfons Åberg, "bara lite till". Det är just det att skrivandet ju är så förlösande, så lättande, som ett slags behov. Once you pop, you can't stop.


Har du något namn för det här? Transcendens? Gud?

- Nej, Gud är ett för meningsladdat ord! Dessutom tror jag inte på gemene mans uppfattning om Gud, jag tror snarare på själen, att vi har nåt mer inombords än bara blod och skelett och organ. Nåt lämnar verkligen en människa när hon dör, ett ljus slocknar, en värme försvinner. Jag upplever skrivandet som ett förlösande av min själ, ett slags energikanal - därigenom kommer allt möjligt, och jag känner att jag får kontakt. Inte bara med mig själv.
- Precis på samma sätt arbetar jag när jag skriver - jag låter en del vara osagt, som en tolkningsfråga för läsarna, tomrum de själva får fylla i eller förklara. Liksom jag inte tar ansvar för det mina karaktärer gör, de får själva stå för det. Så mycket hänger i luften i verkliga livet, så mycket blir aldrig löst mellan människor trots att de står nära varandra, trots att de känner varandra väl. Det finns alltid saker som inte sägs - det försöker jag få in i mina böcker. Jag har förstått att det väcker känslor hos läsarna. 


Jag upplever skrivandet som ett förlösande av min själ, ett slags energikanal - därigenom kommer allt möjligt



Foto: Ola Kjelbye
Speglar det dig?

- Det kan man väl säga. Förr tog jag alltid ansvar för andra, liksom hur de skulle uppfatta eller missuppfatta mig om jag såg ut så eller sa si. Nu låter jag andra ta ansvar för sig själva och sina uppfattningar och missuppfattningar, jag kan ändå inte styra dem mer än att jag finns till och är. 

Är det din strategi för att slippa känna smärta?

- Definitivt. Ett slags frigörelse! Jag tror inte det är bra att försöka styra andras åsikter. 

Varför?

- Det är då man såras, egentligen av sig själv. Är du för mycket i andras ögon och tittar på dig själv kritiskt,då är du ett hjärnspöke, ett hittepå. Jag skulle vilja påstå att det mesta du tror att andra tycker om dig är fel. Kanske har det med osäkerhet att göra också, att man tänker åt andra istället för att bara tänka åt sig själv. 

Hur upplever du mediebilden av dig som sval och undflyende?

- Jag kan förstå den. Man lär inte känna nån via media, där får man bara en uppfattning. Återigen; jag tar inte ansvar för andras bild av mig. Jag brukar tänka att det finns skillnad mellan att vara personlig och att vara privat; mitt privatliv lämnar jag alltid utanför, och kanske gör det att man upplever mig som sval, undflyende, kanske lite stel. Men jag brukar berätta att min man heter Kristoffer, och att vi väntar vårt första barn nu. Det är alltid nåt! 

torsdag 12 maj 2016

Bladen brinner

Det här är bara så bra, som ett Babel i podd-version, riktat mot vuxna om ung litteratur - jag SMÄLLLER AV! Kolla in, stöd programmet, höj läsandet och läsförståelsen hos våra barn! För genom att läsa får man ett rikt vokabulär, en större empatisk förmåga, bättre möjligheter i framtiden till jobb, vänskap, förståelse - jag skulle vilja dra det så långt att vore alla läsare skulle vi inte ha krig, vi skulle PRATA om saken istället. 

måndag 9 maj 2016

Nya planer

Jag har släppt lös mina boa-tankar och boa-känslor och nesting-cravings! Sånt som inte ens har med bebis att göra fixas, som ny tv-bänk - här är i vart fall en barnhylla mitt i vårt vardagsrum:


Vi har hållit på hela långledigheten, skruvat, borrat, tvättat, flyttat runt och packat ner sånt som ska upp på vinden - trötta men väldigt glada.


Barngarderob, fyndad på blocket.se! Hensvik heter den, från Ikea.


I torsdags var det farmorskalas, i lördags var det grillning hos bästa vännen i hennes radhus i Lindome, i går, söndag, tog jag och Kristoffer en paus från röjet här hemma och körde runt Lygnern, fikade på Grindmossen, doppade tårna i det svinkalla vattnet. Där ute hade vi gärna bott, i nåt rött litet hus med vita knutar. Å andra sidan blir det långt till civilisationen. Men ibland lockar ett sånt liv, alltså.

Det börjar kännas verkligt nu och många känslor bubblar i kroppen, både goda och ängsliga. Som att det blir sista 9 veckorna på säkert flera år innan jag och Kristoffer får sova helt ostörda i vår säng, bara vi två. Eller att jag slår allt hårdare vakt kring tut för att jag vill att hon ska få vara så fri och ostressad som möjligt. Det finns galet mycket att köpa till barn, eller vuxna, idag! Och jag gillar det inte riktigt. Jag är själv ganska restriktiv med prylar och teknik, vi bytte liksom precis ut vår tjock-tv mot en platt! Och så vill jag att det ska bli även för tut. Ett väldigt analogt hem, fullt av böcker, radiomys och högläsning istället.

Och så lite annat i korthet: på jobbet har vi just anställt en mammavikarie för mig som jag ska lära upp i början av juni, jag kör vattengympa för gravida om tisdagarna (pure bliss!) och har fått veta från förlaget att första grovredigeringen kommer först i slutet av maj. Då har vi förhoppningsvis ett par nya arbetsplatser här hemma, med hyllor från Elfa och gardiner kring fönstren.

onsdag 27 april 2016

2 månader och 18 dagar

... sen kanske nåt händer. Eller så händer det tidigare, eller så händer det senare. Men sablars, så tiden går ändå. Jag ska alltså väldigt snart få känna på krystvärkar, and I'm so excited!


Vi har, efter många turer, bestämt oss för att stanna kvar i Majorna över sommaren. Vi hinner inte byta till något lantligare innan dess, det är bara att inse och acceptera. Fast det svider lite i hjärta och själ. Jag skulle vilja låta mig själv och katterna komma ut i solen på alldeles eget gräs, jag skulle vilja låta tut sova i sin vagn i skuggan av ett träd, jag skulle vilja se maken grilla middag och dricka en god öl och tycka att livet är sådär härligt ... men det blir nya tag till hösten, helt enkelt. För vi ger oss så klart inte! Vi är inte såna som ger oss.

Så, nu börjar istället en intern omflytt, där vi knör in vår säng i arbetsrummet, tut får vårt rum (hon är ju så liten i början att hon mest ligger i sin säng och bajsar, som min syster sa, men hon kommer å andra sidan ha en massa stora tillbehör som garderob! vagn! skötbord! bra då att ha ett gemensamt utrymme för detta och eventuella presenter ... och dessutom vill jag inreda det där barnrummet), och lägenheten ska få sig ett ansiktslyft av rang. Det ska dras fram för tvätt- och diskmaskin, läggas nytt golv, bytas kakel, bänk och luckor i köket, sättas in nya innerdörrar, besiktigas vitvaror och toalettstolar och handfat - när vi är klara med alla finfina tillval Familjebostäder erbjuder ska ingen, ingen, kunna tacka nej till vår lya. De ska bli bländade när de kommer in, de ska bli wowade, och varje liten vrå ska viska "du är hemma nu, det är här du ska bo, säg ja, säg jaaa". 

Och så blir det vips aplätt att byta lägenhet.  



Fredagen som var fick jag äntligen skrivit det där synopset till bok två, arbetsnamn Svarta Tiger. Jag hade klipptid kl. 10 på Fritzis Hair Parlour, kånkade med mig datorn dit och sen hela vägen uppför avenyn (från Valand till Stadsbiblioteket, aj aj korsryggen), köpte mig en sallad och en liten kolapaj och så arbetade jag igenom allt. Massor av lösa stycken, instoppade i olika dokument, och anteckningar på lappar och i mobilen som först blev ett synops, sen uppdelat i kapitel. Nu är ryggraden lagd, storyns början, mitt och slut, och jag tänker att medan jag redigerar Vita Tiger med förlaget (Gilla Böcker) kan jag peta in mer saker eller kapiteluppslag i Svarta Tiger allt eftersom. Det är bara gott att ha en grund att stå på - det absolut enklaste med skrivet är pillet, det svåraste är massan, berättelsen, boken


Jag undrar allt hur finredigeringen i höst ska gå, med tut ute och ett nytt liv. Vi ska möblera om och strukturera upp vårt arbetsrum/sovrum, exempelvis vrida våra skrivbord mot ytterväggen, där fönstret är, så att de står på rad, och sätta upp hyllor och göra det fint - sånt brukar ge ny energi för mig. En "ny" arbetsplats, liksom. Vi får hoppas det kan räcka som motor. Och vi får hoppas att tut är en bebis som sover, äter och gör ifrån sig som hon ska, gärna att hon sover minst fyra timmar i sträck under nätterna. Då borde skrivet inte vara några problem. Men det pirrar allt i mig, detta nya. Jag har en känsla av att hon kommer förändra mitt skriv till det bättre, betydligt bättre. Att hon kommer förändra och fördjupa mig som människa och därigenom mitt uttryck. 
Därför kanske Svarta Tiger blir än bättre än Vita Tiger. Och därför kanske Vita Tiger verkligen kan släppas våren 2017! Efter allt mitt gnat här över vore det fantastiskt, jag vill ju att ni ska få läsa ... 

måndag 18 april 2016

Det privata livet

Skrivet är verkligen on hold just nu, till förmån för gravidgrubblerier, inköpslistor och den allt mer närvarande nedräkningen. Jag menar, det är bara 3 månader kvar! Sen kan vi räkna timmar, minuter, sekunder! Så jag blir alltmer låst i mitt huvud, och har allt mindre att säga här över som är intressant.

Det här vet jag i vart fall: jag är med i reportaget Staden som litteraturen glömde (Göteborg) i sommarkatalogen från Svensk Bokhandel, agenturen var på Londonmässan förra veckan, förlaget var i Bologna veckan innan dess och jag får snart första grovredigeringen från Ada. Och då hoppas jag att hjärnan är up to the challenge och kan släppa tankar på barnvagnsbeställning, fynda sparkdräkter på Majornas veckovisa bagageloppis, åkatillIkeaåkatillIkeaåkatillIkea - jag berättar hur det går då. Det lär också komma ett nytt Att-inlägg i samband med detta.


I det privata livet händer desto mer. Vi går på kalas efter kalas efter kalas (svärfar i februari, svåger och systerdotter i mars, syster, svägerska och svärmor i april, äkta make, pappa, bror och systerdotter i juni, hur planerar folk?!), samlar skänkegrejer från vänner och släktingar, går på lägenhetsvisningar eller håller egna och säljer stugan i Mellbystrand (mäklarkontakt dagligen, nya intressenter som poppar upp, bud som läggs). Roliga tider, glada dagar!

måndag 4 april 2016

Osäkerheten

Det värsta jag vet är att känna mig osäker. Jag avskyr att känna mig osäker, avskyr att rodna och "tappa ansiktet", ändå tycks jag inte växa ifrån det, oavsett hur "gammal" jag blir. Jag är fortfarande lika känslig för andra människors tankar och känslor som när jag var tonåring, det är som att de studsar in i mig eller tvärs igenom, som att de smittar. Helst vill jag bara omge mig med de jag känner och slippa nya eller utmanande personer. Helst vill jag förpuppa mig i min graviditet och låtsas att jag stannade på nåt av de första brödjobben jag haft, att jag varit där nu i 10 år, att jag känner alla som jobbar där så väl att de blivit blasé.

Osäkerheten är ett problem för mig, fast man kanske inte tror så när man träffar mig eller ser mig i nåt sammanhang. Jag har hört att man kan uppfatta mig som tuff och hård, kanske lite skrämmande. Till och med min bästa vän säger så! Det är verkligen knäppt! Fast ändå ... när jag tänker på det, så kan det vara en omedveten försvarsmekanism. Att jag försöker verka skrämmande, så att människor inte förstår hur vek jag faktiskt är, så att de inte ska komma för nära. Gah ... jag trodde jag hade löst problemet när jag blev författare, när jag blev tydlig för min omgivning, när jag plötsligt var lätt att förstå och kategorisera. Jag trodde jag övertygade mig själv där om min egen styrka och slutade tveka såhär.


För det är en sak vara i sitt yrke, att kliva runt på Bokmässan, upp på scener eller in i montrar. Jag behöver inte förklara vem jag är eller vad jag kan eller gör, det finns fint paketerat mellan två pärmar. Jag känner mig stark där. Jag går in i en roll på scen, tar på mig nåt slags rustning och ger mitt allt. Men sen, när jag ska till ett nytt jobb, eller ett gammalt? Då fungerar inte den där rustningen. Jag kan inte vara författare i varje situation, det funkar liksom inte. Så blir jag otydlig igen, undanglidande, tyst. Osäkerheten flyter upp, den där förbannade känslan av att vara utesluten och inte riktigt passa in, inte riktigt bli förstådd, och jag rodnar och känner mig avig. Jag inbillar mig att människor tycker jag är konstig, eller att de pratar om mig. I vissa fall stämmer det säkert men långt ifrån alltid!

Kanske har den återvändande osäkerheten med min växande mage att göra? Jag känner mig bekväm med min familj och mina vänner, men jag hamnar i en märklig sits med avlägsna släktingar och halvnya människor som tittar på mig, liksom för att se hur mycket jag vuxit sen sist. Det händer att jag måste parera händer som drar i mina kläder, eller saker som sägs om min mage, min kropp. Jag är väldigt ovan vid detta! Och jag märker att jag går i försvarsställning långt innan jag ens hamnar i situationer. Magen hit och magen dit, alltså, stackars dem som på nåt fysiskt sätt sticker ut eller har nån uppenbar sjukdom som de ständigt måste förklara eller försvara! Det här är ju ändå övergående ... men jäkligt jobbigt. Jag märker att människor som vanligtvis är mjuka och försynta nu stövlar på, in i vårt privatliv, eller in under mina kläder, och jag reagerar på precis samma sätt som alltid: jag vill lämna, smita, byta samtalsämne, sparka bakut. Istället för att hålla min mark och sparka tillbaka. Säga ifrån, markera. Jag avskyr ju det där med konflikter och dåliga stämningar, lika mycket som jag avskyr osäkerheten eller känslan av avighet. Eller så hänger det ihop? Jag vill liksom inte förstöra middagar för att nån tjatar om att jag dricker dåligt, ska jag inte ha vin? Eller att jag inte orkar stå i centrum vareviga gång för att min kropp förändras. Jag vet att det nog är där lösningen sitter - i min mun och ryggrad. Frågan är bara hur jag ska hitta den styrkan, när jag trodde att jag faktiskt redan hittat den?
Jag känner mig så frustrerad! Jag trodde verkligen jag hade kommit förbi det här, att jag kunde skita i vem eller vilka jag var omgiven av, att jag kunde vara mig själv hela tiden!

Japp, det blev ett självutlämnande inlägg, det här ... jag behövde skriva det, som ett slags disclaimer.

torsdag 24 mars 2016

Fertilitetshögtid & stugvisning

När jag tänker påsk tänker jag inte på Jesus, precis som jag inte tänker på Jesus när jag tänker på jul. Där delar jag och Fredrik Lindström samma tankar, vi är mer av det gamla norden, innan kristnandet. Norden som sitter i jorden, som sitter i blodet och ryggen. Man firar, enligt mig, inte Jesus uppståndelse över påsken utan våren, den härliga fertiliteten, vårblotet! Fjädrar, ägg, kaniner, bebisar och lilltutor har inget med Jesus att göra, liksom. Vi påskar för att vi ser livet återvända. Med detta sagt ska det bli fantastiskt att välkomna våren med äggletande i Vallda-trädgården, god, varm middag och skratt tillsammans med familjen.

Om man inte har särskilt mycket att göra under påskdagen håller Fastighetsbyrån den första visningen av vår sommarstuga i Mellbystrand! Fast det är ingen sommarstuga, snarare ett sommarhus, eller bara ett hus. Där kan man bo jämt, om man vill. Så pass på! Där är urtjusigt nu.

tisdag 22 mars 2016

En underbar, litterär debatt!

Jag älskar när vi pratar om litteraturen - särskilt den unga litteraturen!
Lotta Olsson undrar om det är dags att lägga ner ungdomsboken, då hon tror den läses mest av vuxna. Jag har också haft dessa tankar och många gånger funderat på att släppa mina böcker som vuxenböcker istället.
Sen svarar min coola förläggare Ada Wester på Gilla Böcker, del av Lilla Piratförlaget, sådär alldeles helrätt och jag inser att jag faktiskt håller med henne mer.

Vad tycker ni?

Åh, jag får rysningar av det här. Det är som att se ett berg flytta på sig - först kritiserar vi Augustpriset och nu tillsätter de en arbetsgrupp för att granska sig själva, sen uttrycker min förläggare samma slags åsikter som jag och mina fellow konstutövare, och debatten är igång. Tänk, att vi tillsammans kan skapa sån förändring! Det gör mig glad inför världens elände.