torsdag 21 juli 2016

Tutet från stan


Dagarna strax innan.


Minuterna strax efter.


Rut Elise Ljungqvist, tut, lilltutan, tutaliten - det finaste vi nånsin skapat. 

Jag vill rikta ett innerligt tack till personalen på Varbergs Förlossning och BB, ni är fantastiska. Lyhörda, känsliga, bestämda, erfarna och starka - hade jag haft armar nog skulle jag krama om er, hela bunten, riktigt hårt för att ni gav mig och min man en så fin upplevelse och hjälpte vår måsunge ut i världen. Särskilt vill jag tacka Caroline Skantze, som var lika delar mjukhet och respektfullhet inför mina önskningar som beslutsfattande när så krävdes. Du var precis vem jag behövde. Tack. 

måndag 27 juni 2016

Semesterstängt

Jag blir åter nån gång i augusti, eller september. Men det lär pinga till på mitt Instagram när väl tut har tittat ut! Så håll lite utkik där.
Och ha en riktigt härlig sommar nu! Läs mycket, bada mycket, ät gott.

Vi kommer mest att vänta, hemmavid eller hos dem vi känner med altan och gräsmatta, och unna oss massvis av jordgubbar med glass.


lördag 25 juni 2016

torsdag 23 juni 2016

Midsommar


Det börjar uppstå en tradition kring midsommar, att jag och maken far till min familj, sen vidare ut i det gröna söder om Kungsbacka. Här firas det ordentligt med midsommarstång, grillning, häst och vagn, en massa smådjur. Bara vädret blir som Göteborgs-Posten säger kan vi stå såhär och tyka oss mellan bilarna igen, jag och bror, och gotta oss på en träbänk med korv och bröd, sill och potatis, och så vidare.


Det var på den här turen som vi förra året hittade en övergiven busskur, också. Som att kika rakt in i mina tiger-böcker om en avlägsen framtid.

Avalon, på en övergiven bit av E6:an.

Och på tal om detta: jag och Ylva på agenturen hade ett gott snack igår. Vi pratade tidsplan, manusredigering, stoff till presentationsmaterial - det är alltid lika spännande att få läsa hur andra beskriver det jag skrivit. Med andra ord: jag är väldigt lättad att det inte är jag som skriver texterna för böckernas baksidor och försäljning och media. Det är apsvårt att sammanfatta så många tankar till nåt snitsigt!

Dock har jag märkt att det är lättare att berätta vad tiger-böckerna handlar om, face to face. Jag har mycket att säga! Möjligen för att människor lockas av framtidsskildringar men titt som tätt ryggar när de hör ordet "spöken" (temat i mina tidigare böcker). När någon frågar kan jag enkelt säga "Sverige om 300 år, världen har 'vuxit igen', man kör svävare istället för bilar och lever i ett grönt men skrotigt samhälle - och i detta får vi följa en ung tjej som heter Avalon McCoy. Hon är dotter till ett par hotellägare och väldigt, väldigt snokig av sig, vilket gör att hon snubblar över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig", istället för att famla kring tonårsångest, psykologiska undertoner, livet, döden och däremellan och se hur läsaren tappar intresse. Det har faktiskt hänt, trots att böckerna om Hanna fått fin kritik - jag jobbade på Akademibokhandeln förut och prövade att sälja böckerna vid flera tillfällen som en form av test. Förr eller senare var jag tvungen att nämna att det finns ett övernaturligt inslag, ja, alltså spöken, och ljuset liksom slocknade i läsarens ögon. Ett typiskt misslyckatsälj-tecken.

Förmodligen är det fördelen med handlingsdrivna böcker, och realistiska. Man kan säga mycket om dem. Sen finns så klart de psykologiska, mörka undertonerna kvar - räds icke! Enligt mig är böcker utan mörker inte särskilt läsvärda. Jag vill åt de där bottenlösa djupen, även om de bara skymtar till. Det bara måste få suga i magen ibland, skräckkittlas lite.

fredag 10 juni 2016

Redigering av Vita Tiger

Jag är inte lika med som innan men det går! Hjärnan har inte svikit mig än! Jag är på sida 66 av 305, har ett långt "attgöra"-dokument, har ett "övergripandefunderingar"-dokument från Ada Wester, förläggare på Gilla Böcker (del av Lilla Piratförlaget), som jag redan skrivit övergripande svar till, och så vidare. Och det känns lugnt, starkt, tryggt att smita in i den här världen igen, även om det behövs vissa "morötter" för att locka en gravid kvinna när sommarvärmen är här ...


Jag kan karaktärerna och storyn i sömnen (jag har faktiskt drömt att jag stått på en framtida Göteborgsavenyn med grönska sprängande ur asfalt och sten och svävande fordon runt mig), thank GOD, jag kan absolut inte skriva nåt nytt nu. Och jag minns att jag längtade till just denna tidpunkt i processen redan för ett år sen - tidpunkten då boken är skriven och man pillar i den, stärker den, adderar och drar ifrån. Vissa grejer har jag kommit på i efterhand och ska föra in, men mest handlar det om Adas värdefulla synpunkter och vinklar, som gör mig alldeles lycklig. Visst, respons från förlag är tuff! Man är inne i nåt heligt och möblerar om. Men hon gör det lätt att ta till sig. Eller, vi har jobbat så många gånger ihop nu att jag nästan (men bara nästan) inte ens behöver hennes hurra-rop längre. Fast det pirrar så klart till i hela mig när jag scrollar till nästa sida och ser hennes "bra" och utropstecken i slutet på ett kapitel - det är bra att få förstå vad som funkar. Och det mesta verkar funka. Och jag är bara så glad just nu.
Dessutom blir boken bättre av det här, det har jag sett vid tre tillfällen tidigare. Efter all respons och redigering, när texten är satt och boken ska korrläsas inför tryck, då är den alltid sitt allra bästa. Dit når man inte utan gott samarbete.


Känslomässigt är det ändå starkast i början av ett bokskriv, då blir allt så tydligt, åtminstone för mig. Nu har jag på nåt sätt gått vidare (in i bebisdimman), och försöker därför påminna mig med bilder som den ovan, eller lyssna på böckernas växande soundtrack:



Eller hitta nåt nytt, fast det är inte lätt. Särskilt inte när jag är gravidlat. Hur som helst, jag är på gång! Förhoppningsvis håller vi tempot så att boken når er våren 2017 - det är absolut bäst att släppa nytt på våren om man skriver för unga eller är sådär semikänd. Då har man gott om tid till att sprida ordet om boken och få in en fot på på årets bokmässa. För på hösten, när bokmässan är,  släpper alla gammelrävar sina deckare och då försvinner författare som jag lätt i mediasuset. Det vill jag aldrig uppleva igen, och inte ni heller. Det kan jag lova.


Planen framöver ser ut som följer: 
  1. redigera klart Vita Tiger och lämna in
  2. möjligen få en andra redigeringsomgång från Ada (kanske först till hösten?)
  3. finlira i boken tillsammans med Klara Bjelkenäs (redaktör på Gilla Böcker)
  4. sätta boken, korrläsa, pilla och fixa (allt det där som förlagen kan)
  5. kontakta en viss omslagsmakare för att se om vi kan samarbeta (nåt jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN hoppas)
  6. planera boksläpp och så vidare, med mera, et cetera
  7. och nånstans i mitten av allt detta föda ett barn

torsdag 26 maj 2016

Vecka 33

Att vara gravid är inte svårt. Det är inte tungt, inte jobbigt, inte otäckt. I början mådde jag illa men jag kräktes inte. Jag har svårt att gå långa sträckor eftersom bäckenet mjukas upp inför födseln och jag kan få ont och bli trött - ibland, när jag legat på sidan och rör mig, kan det knäppa till i korsryggen. Dessutom kan jag äta vad jag vill, nästan, sova bra om natten, koncentrera mig på att skriva och läsa, och bära halvtunga till fjäderlätta saker - allt det här visste jag skulle hända, rentav mer därtill, så varför klaga? Säkert blir det mer och mer av allt ju större jag blir, men it is what it is, jag är glad ändå. Jag är så orädd jag kan vara. För rädsla låser upp kroppen och gör smärtan värre. Jag är totalt inställd på orädsla, på att det löser sig, på att jag inte kan göra nåt åt födselögonblicket nu så varför ens försöka, och tycker istället det ska bli sjuhelvetes spännande. Jag fyller mig med kämpaglöd och tillit till min egen kropp, går på vattenträning, gravidyoga och sitter goda stunder i solen. Till syvende och sist handlar det mer om själ än kropp, hur kämpig jag klarar av att vara inuti, hur stark, envis och fokuserad. Det här är ett eldprov av rang.


Idag ska vi på BB-besök. Det blir guidad tur, så att man vet vart man ska ta vägen när det väl blir skarpt läge, och lite bänkdiskmaskins-inköp, och lite käk på stan. Normala saker blandas med helt nya saker - det bästa för mig att hantera utmaningar är faktiskt distraktion.

Och för att kompensera för hela detta inlägg om graviditet kommer här tre snabba bilder i följd: 

Lika vanliga på människor som mobiler är idag - annars ser man inte vart man far i framtiden.


Halvvägs mellan Göteborg och Hallandsåsen - gå in på The Dark Power för fler fantastiska bilder!


Flitens lampa lyser även om sisådär 300 år, driven av avancerade solceller och vätgas. 

tisdag 24 maj 2016

Fågelbarn och snickare

Jag har de senaste dagarna insett att det var väldigt, väldigt längesen jag skrev ordentligt. Som i skriva på bok. Senast jag skrev alls, men inte särskilt ordentligt, var 27 april - synopsis till bok två i min gaspunk-serie. Innan dess var det liksom i början av året! Men jag lider inte av abstinens än. Känner jag efter känns bara en längtan av, kittlande god, som ett sommarminne. Så jag tänker att jag spar min skrivenergi till grovredigeringen av Vita Tiger, som kommer från Ada Wester på Gilla Böcker nån gång i slutet av maj. Sen spar jag den vidare till skrivet av bok två som nog blir till hösten som tidigast, eller våren ... 

Den här dök i vart fall på upp på en stolpe i Göteborg, fotad av min kollega: 


Så himla kul!! Att böckerna jag redan skrivit fortfarande lever. Och jag har tre pocketar kvar av just Fågelbarn, funderar på att lotta ut dem. Eller ge dem till tre av er som är snabbast på att maila mig: info@christinljungqvist.se.
Fågelbarn balanserar på randen till att klassas som vuxenbok. Jag vet bland annat att en vuxen bokklubb hade den som bok och tyckte mycket om. Så är du vuxen, tveka inte! Ingen motivation behövs. Heja heja!
- OBS! De tre Fågelbarnen är slut, bättre lycka nästa gång ;)

I skrivande stund har jag Familjebostäders snickare på plats, han är och lurar med en list i köket. Gott när saker blir gjorda! Vi har snart bott här i 8 år och har ännu inte satt upp gardinstänger liksom. Nu har vi bytt kyl och frys, och belysningen över diskbänken. Snart dyker säkert de nya dörrarna upp, och målaren som ska fixa nya tapeter i hallen (vita, med svaga ränder, sketsnygga!), och mitt mammahjärta sväller och kurrar. Jag bara mår när saker faller på plats, som att det är instinktivt viktigt att fixa innan barnet, till och med sånt som inte har med barnet att göra. Men vi tänker att är lägenheten tipptopp och vi försöker byta den igen, då ska ingen kunna tacka nej. Så bländande ska den vara. Därför kan man säga att det har lite med tut att göra, ändå. Vi stärker chansen för henne att springa på gräs när hon väl kan springa.

7 veckor kvar, sen är hon här. Kanske lite senare, kanske lite tidigare. Man vet aldrig! Och det gör det hela så väldigt spännande.

Och bara för att det blir så mycket bebisprat här just nu, kompenserar jag med en bild:


The steam is strong in this one.

måndag 16 maj 2016

Frågor till en författare

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: det här är ett jädrans bra inlägg av Lisa Bjärbo angående frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på. Här är en del av inlägget:

I kommentarerna listar Johanna tre frågor hon är ganska säker på att Jonas Hassen Khemiri inte fått svara på en enda gång under den här hösten (och då har han ändå varit med i prick alla medier). Det är frågor som en barn- och ungdomsboksförfattare får svara på i nästan varenda intervju. Och jag kan fler! Här är hela toppen på isberget av listan! 

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:
1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om?
2. Vad är egentligen en vuxenbok?
3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
6. Vad tycker du om vuxnas läsning? Har du några tips på hur man ska få fler vuxna att läsa böcker?
7. Vad tycker du om dagens vuxenböcker, rent generellt?
8. Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
9. Vad vill du säga till dagens vuxna?
10. Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?


Baserat på detta faktum tänkte jag nu, i egen hög person, svara på frågor Jonas Hassen Khemiri fick i Dagens Nyheter förra året. Vi börjar med en lång monolog om hur jag, själsligen, upplever skrivandet:

Foto: Sydsvenskan

När jag skriver lägger jag saker tillrätta inombords, jag förstår dem. Det kan vara nya upplevelser ellergamla, innersta tankar och rädslor, saker som är svåra att helt klarlägga i det vanliga livet utan som man måste djupare med, under fokuserade ögonblick. Inget annat kan ordna upp mig så som skrivandet, det är faktiskt ganska anmärkningsvärt. Kanske fungerar det för alla människor? Om nåt är svårt att greppa, skriv om det!- Under skrivperioder slarvar jag med mat- och sovtider, jag förskjuter sånt som egentligen är viktigt. Meningarna är som långa trådar jag bara måste få ur mig, klipper jag av dem för att jag blir avbruten så riskerar jag att tappa nåt som byggts upp under flera sidor. Men jag känner mig bra egoistisk som försakar annat för det här, särskilt när jag försakar min familj. Det är som att skrivandet kräver detta, annars får man inte tag i de riktigt sprängande meningarna och orden. Jag får också själsliga kickar av att skriva - när jag tvingar på mig själv "skrivpauser" för att återfå nåt slags social balans blir jag grinig, som av abstinens.


Vad tycker dina närmaste om det?

- Min man är mycket tålmodig, stöttande och stolt över mig och det jag lyckats åstadkomma. Samtidigt kan han, med rätta, bli irriterad om jag inte kommer när han lagat mat. Då blir jag som Alfons Åberg, "bara lite till". Det är just det att skrivandet ju är så förlösande, så lättande, som ett slags behov. Once you pop, you can't stop.


Har du något namn för det här? Transcendens? Gud?

- Nej, Gud är ett för meningsladdat ord! Dessutom tror jag inte på gemene mans uppfattning om Gud, jag tror snarare på själen, att vi har nåt mer inombords än bara blod och skelett och organ. Nåt lämnar verkligen en människa när hon dör, ett ljus slocknar, en värme försvinner. Jag upplever skrivandet som ett förlösande av min själ, ett slags energikanal - därigenom kommer allt möjligt, och jag känner att jag får kontakt. Inte bara med mig själv.
- Precis på samma sätt arbetar jag när jag skriver - jag låter en del vara osagt, som en tolkningsfråga för läsarna, tomrum de själva får fylla i eller förklara. Liksom jag inte tar ansvar för det mina karaktärer gör, de får själva stå för det. Så mycket hänger i luften i verkliga livet, så mycket blir aldrig löst mellan människor trots att de står nära varandra, trots att de känner varandra väl. Det finns alltid saker som inte sägs - det försöker jag få in i mina böcker. Jag har förstått att det väcker känslor hos läsarna. 


Jag upplever skrivandet som ett förlösande av min själ, ett slags energikanal - därigenom kommer allt möjligt



Foto: Ola Kjelbye
Speglar det dig?

- Det kan man väl säga. Förr tog jag alltid ansvar för andra, liksom hur de skulle uppfatta eller missuppfatta mig om jag såg ut så eller sa si. Nu låter jag andra ta ansvar för sig själva och sina uppfattningar och missuppfattningar, jag kan ändå inte styra dem mer än att jag finns till och är. 

Är det din strategi för att slippa känna smärta?

- Definitivt. Ett slags frigörelse! Jag tror inte det är bra att försöka styra andras åsikter. 

Varför?

- Det är då man såras, egentligen av sig själv. Är du för mycket i andras ögon och tittar på dig själv kritiskt,då är du ett hjärnspöke, ett hittepå. Jag skulle vilja påstå att det mesta du tror att andra tycker om dig är fel. Kanske har det med osäkerhet att göra också, att man tänker åt andra istället för att bara tänka åt sig själv. 

Hur upplever du mediebilden av dig som sval och undflyende?

- Jag kan förstå den. Man lär inte känna nån via media, där får man bara en uppfattning. Återigen; jag tar inte ansvar för andras bild av mig. Jag brukar tänka att det finns skillnad mellan att vara personlig och att vara privat; mitt privatliv lämnar jag alltid utanför, och kanske gör det att man upplever mig som sval, undflyende, kanske lite stel. Men jag brukar berätta att min man heter Kristoffer, och att vi väntar vårt första barn nu. Det är alltid nåt! 

torsdag 12 maj 2016

Bladen brinner

Det här är bara så bra, som ett Babel i podd-version, riktat mot vuxna om ung litteratur - jag SMÄLLLER AV! Kolla in, stöd programmet, höj läsandet och läsförståelsen hos våra barn! För genom att läsa får man ett rikt vokabulär, en större empatisk förmåga, bättre möjligheter i framtiden till jobb, vänskap, förståelse - jag skulle vilja dra det så långt att vore alla läsare skulle vi inte ha krig, vi skulle PRATA om saken istället. 

måndag 9 maj 2016

Nya planer

Jag har släppt lös mina boa-tankar och boa-känslor och nesting-cravings! Sånt som inte ens har med bebis att göra fixas, som ny tv-bänk - här är i vart fall en barnhylla mitt i vårt vardagsrum:


Vi har hållit på hela långledigheten, skruvat, borrat, tvättat, flyttat runt och packat ner sånt som ska upp på vinden - trötta men väldigt glada.


Barngarderob, fyndad på blocket.se! Hensvik heter den, från Ikea.


I torsdags var det farmorskalas, i lördags var det grillning hos bästa vännen i hennes radhus i Lindome, i går, söndag, tog jag och Kristoffer en paus från röjet här hemma och körde runt Lygnern, fikade på Grindmossen, doppade tårna i det svinkalla vattnet. Där ute hade vi gärna bott, i nåt rött litet hus med vita knutar. Å andra sidan blir det långt till civilisationen. Men ibland lockar ett sånt liv, alltså.

Det börjar kännas verkligt nu och många känslor bubblar i kroppen, både goda och ängsliga. Som att det blir sista 9 veckorna på säkert flera år innan jag och Kristoffer får sova helt ostörda i vår säng, bara vi två. Eller att jag slår allt hårdare vakt kring tut för att jag vill att hon ska få vara så fri och ostressad som möjligt. Det finns galet mycket att köpa till barn, eller vuxna, idag! Och jag gillar det inte riktigt. Jag är själv ganska restriktiv med prylar och teknik, vi bytte liksom precis ut vår tjock-tv mot en platt! Och så vill jag att det ska bli även för tut. Ett väldigt analogt hem, fullt av böcker, radiomys och högläsning istället.

Och så lite annat i korthet: på jobbet har vi just anställt en mammavikarie för mig som jag ska lära upp i början av juni, jag kör vattengympa för gravida om tisdagarna (pure bliss!) och har fått veta från förlaget att första grovredigeringen kommer först i slutet av maj. Då har vi förhoppningsvis ett par nya arbetsplatser här hemma, med hyllor från Elfa och gardiner kring fönstren.