onsdag 31 augusti 2016

Att föda ett barn

Runt 4 på morgonen den 14e juli sa det "smätt". Eftersom min korsrygg knäppt och knakat under graviditeten var jag van, men detta lät annorlunda, så pass att det väckte mig. Och jag tänkte genast att hinnan brustit. Min syster hade berättat att det var så när hennes tredje barn kom, ljudet var så högt att både hon och hennes man hörde det i bilen på väg mot BB. Jag gick på toaletten men inget vatten kom, så jag smög tillbaka till sängen. Ändå kändes att nåt var annorlunda, och direkt jag la mig ner började det rinna ordentligt. Skyndade in på toaletten, sen väckte jag Kristoffer. Han satte sig "käpprakt upp", denna slitna metafor ...

Jag satte på mig TENS-elektroderna, två i korsryggen och två vid ljumskarna, och bänkade mig i soffan. Värkarna var svaga men täta, de kom med någon minuts mellanrum bara, så vi ringde Varbergs BB. De ville att vi skulle göra en vattenavgångskontroll. Fine, tänkte jag, men så snart vi lagt på blev jag putt. Som att jag inte vet skillnaden på vatten och kiss, bara för att jag är förstföderska? Överlag behöver man stångas en del när man föder barn första gången, då inte bara för att öppna upp för ongen utan för att folk ska tro en.
Ändå, vi ringde koordinatorn för Göteborg som delar ut födselplatser. Där fick vi veta att Östras mottagning öppnade först klockan 8. Jag ställde in mig på att åka dit, mamma, syster och Kristoffer tyckte vi borde åka till BB direkt.
Efter att ha prövat att bada utan större framgång (TENS var i princip det enda som hjälpte, då under hela dagen dessutom, tror det handlar om att ha kontroll över nåt) var jag också redo att åka. Kristoffer ringde koordinatorn som propsade på den där sablars kontrollen. Han frågade om de alls hade nån plats, damen svarade att det fanns en på Östra. Vi vägrade Östra. Kristoffer la på och bestämde att vi skulle köra till Varberg.
Jag blev lite smått orolig över om vi alls skulle hinna. Och jag hade det bra kämpigt på väg ner till bilen. Tog på mig den klänning jag tänkt föda i (som jag senare glatt bytte mot sjukhusklänning, den hade ju knappar framtill!) och stapplade ut i trapphuset. Sen tog jag mig ner successivt, med pauser lutad mot väggarna.
Värkarna var som mensvärk fast i hela kroppen. När de kom blundade jag och gick in i mig själv, och eftersom de kom så tätt blundade jag från dess att jag satte mig i bilen och sen resten av dagen. Jag blundade, blundade, blundade, och det är faktiskt ett tips - på så sätt begränsar du intrycken och spar på energin!

Bilfärden ner satt jag och tryckte på TENS-apparaten för varje värk och behövde ständigt höja styrka. Det stack och brände skönt i skinnet, under elektroderna. Kristoffer körde på och 09:30 checkade vi in på Varbergs BB - jag i rullstol. Jag vägrade gå. Jag ville ju blunda! Så jag blev körd in i entrén utan att möta vare sig blickar eller se den där hemskt långa korridoren ... saker som hade tagit på mig, helt klart. Jag var helt inuti, i varje våg, och jag kände mig stark.
Innanför BB's dörrar fick jag inte åka rullstol längre. Det kändes lite jobbigt. Sjuksköterskan uppmuntrade mig att gå in i ett förundersökningsrum, där jag fick sitta i en kall undersökningsstol och hon kopplade mig till en CTG-apparat för att kolla värkarna. När vi blev godkända visades vi vidare in till förlossningen, där vi fick rummet allra längst ner. Jag fick alltså gå, gå, gå, och titt som tätt luta mig mot väggarna.
Herregud. Det var väldigt skönt att komma in i sitt rum och stänga om sig. Kände mig så exponerad, på nåt sätt! Osolade ben, en genomvåt jättebinda ... väl på rummet provade jag pilatesboll, att stå, att gå. Men tvärtemot vad jag tänkt (att vara upprätt) ville jag ligga på sidan i sängen, svagt upplutad. På så sätt kunde jag vila mellan varje värk. Jag kontrollerades och var öppen 3 centimeter.
Jag bad om sterila kvaddlar och lustgas, inget av detta hjälpte. Istället andades jag genom varje värk och tryckte, tryckte, tryckte på TENS-apparaten. Jag var i varje värk och struntade helt i att tänka på de som skulle komma. Kristoffer matade mig med yoghurt och smoothies och höll koll på Ruts puls.

Efter en stund (alltså några timmar, jag hade ingen koll på tiden) placerades en elektrod på Ruts huvud. TENS-apparaten störde ut mätningarna av hennes hjärtslag, så jag fick skippa den. 5 centimeter öppen bad jag om EDA - mina värkar kom så tätt, krystreflexerna böljade genom kroppen närmast omöjliga att stå emot (jag fick inte krysta än!), jag började bli trött. Narkosläkaren förundrades över hur lugn och stilla jag var när han stack mig nära ryggraden så det krasade. Jag var lugn, jag var stark. Jag var så förbannat bestämd - mer än nåt annat kände jag detta som ett prov för själen, inte kroppen.
EDA gav större mellanrum mellan värkarna och tog udden av dem. Jag kunde jobba med dem mer nu. Centimeter för centimeter kom Rut ut. Hennes puls gick upp lite väl högt ibland, då lugnade jag henne i magen genom att säga "så ja" med mörk, mässande röst - då gick pulsen ner. Jag märkte inte när hon passerade de fruktade spinaetaggarna - inte mer än att det började kännas rejält. Ändå var det ingen smärta så som jag förväntade mig den, snarare en kraft som kramade min kropp.

När det var dags att krysta hamnade jag slutligen på rygg - som jag inte hade tänkt göra. Ändå kändes det rätt då. En fantastisk sjuksköterska vid namn Caroline Skantze guidade Rut ut i världen - hon töjde mig, sa när jag skulle krysta och inte, hur jag skulle krysta ("mot mina fingrar!"), och hon lät mig få ta min tid. På det sättet sprack jag inget. En av skötarna sa "våga" och jag vågade trycka så mycket att jag helt och hållet gav efter - 17:02 kom Rut, först huvudet och sen den lilla kroppen. Upp på mitt bröst, ett högt skrik, jag sa "så ja" och hon tystnade direkt. Det var kärlek från första stund, nåt jag varit försiktig med att förvänta mig. Hon är min onge och det kände jag, vårt band fanns redan där.


måndag 29 augusti 2016

Läsarfråga!

Tycker det är riktigt kul att få läsarfrågor - den här kom från Lisa Gidlöf:

Grattis till babyn! Jag ska få barn i oktober och tänker en del på hur det ska gå att kombinera småbarnsliv med skrivande. En del av mig vill bara skicka in det där manuset till förlag nu så att jag har det gjort innan babyn kommer, men en annan del säger att jag ska ta det lugnt, manuset behöver vila, jag kommer att kunna skriva även med ett barn, bara på ett annorlunda sätt. Hur tänker du kring det här?

Hej Lisa, och grattis själv! Att föda är nåt av det häftigaste jag gjort. Och tack för din fråga! Det här är högaktuellt för mig just precis i dagarna (väntar på återkoppling från förlaget) och därför roligt/oroligt att klura kring ... det är nämligen nu i september som manuset till Vita Tiger ska redigeras om boken ska hinna bli klar och gå till tryck för släpp till våren. Om jag inte får det att fungera måste vi skjuta på släppet till hösten, 2017 that is! Och det vill jag verkligen inte (alla "stora" släpper nytt då, vi som är semikända hamnar lätt i radioskugga)! Erfarenheten med Rävsång var inte rolig alls ...
Än så länge är Rut inte ens två månader, och jag har läst att från och med två månader börjar småttingarnas dygnsrytm stabiliseras. Jag tänker att det också lämnar plats åt att styra mat- och sovtider lite. Så jag ska göra ett ärligt försök att hitta nån form av rutin under dagarna, från och med första september när min man börjar jobba igen. Hon sover ju gott i bärsjalen om inte annat, jag får lov att ha henne på mig när jag skriver. Jag har också märkt att somnar hon i bärsjalen när jag grejar med annat vänjer hon sig vid den ljudmattan - då kan jag lägga ner henne alldeles bredvid mig, så sover hon vidare där. Faktiskt ett tips! Skaffa bärsjal! Jag kör på Baby K'tan.
Rut är ganska tät mellan sina matningar, men hon är också hyfsat återkommande. Jag tänker att jag ska smita åt mig skrivtider här och där, ha datorn igång hela dagen med manuset öppnat och redo, och inte ha några förväntningar utan jobba på när jag kan. Mannen kommer se till att mat finns att värma, sånt är guld värt! Och redan från början har vi kört på quick fixes - miniyogurtar, bärdrycker, frukter och så vidare. När man ammar måste man tanka konstant! Så, så tänker jag mig dagarna. Rut är prio ett, sen jag, sen boken. 


måndag 15 augusti 2016

Tips!

En massa tips jag ådragit mig det senaste, både jag-relaterat som bebisrelaterat. Varsågoda!
  • Bananschampo+balsam från Body Shop - de enda som funkar på mitt frissiga hår, gör det lugnt, mjukt och fint, och INTE statiskt.

 
  • Om ni vill ha en bebissäng från Ikea där man kan ta bort ena sidan och ställa den mot föräldrarnas säng? Funkar Hensvik, exempelvis. Längst ner finns två skruv att skruva i, men istället för att även skruva i de två översta svänger du in sidan under sängen och fäster den i motsatt sidas nedersta ribba med ett vitt spännband. På så sätt hålls den öppna sidan ihop, samtidigt som den är öppen. Cred till maken som var så finurlig!


  • Yoga är bra. Alltså jättebra. Särskilt om du planerar att föda barn i ditt liv - då behöver du ha god kroppskännedom och kommit underfund med vad andning kan göra för självkänsla, kontroll över sig själv och förmågan att behålla lugnet. Yoga är träning av både huvudet och kroppen. Jag kunde bottna i yogan när jag stängde alla intryck ute - jag blundade mig genom hela födelsedagen, från dess att vi lämnade lägenheten, och andades, andades, andades. Magi. 

tisdag 9 augusti 2016

Babylycka

  • hormoner from hell (fortfarande, tre veckor efter förlossningen - OBS! Detta ska tydligen vara normalt, alla förstföderskor där ute! Utan att för den sakens skull kallas Baby Blues eller förlossningsdepression, bara vanliga jäkla hormoner ...)
  • bebisdoft
  • upphackad sömn

  • så mycket ljuvlig närhet
  • flera nya nyanser av trötthet
  • ENORM kärlek
  • isolering
  • nya grejer varje dag
  • amningsprestigehelvete
  • hon har samma händer som jag, fast pyttesmå
  • orka, orka, orka (hur mycket orkar man? var går gränsen? ska man vara orolig för sig själv?)
  • bebisleenden (eller är det gas?)
  • stresspromenader
  • utflykter till gamla ställen som plötsligt känns helt nya
  • förväntningar och framtidslust 
  • att knappt aldrig få vara ifred
  • längtan efter henne så snart hon sovit lite mer än två timmar
  • längtan efter sin man
  • BVC-besök som bekräftar: hon är ett A-barn! 
  • alla dessa tårar
  • förundran
Alla sa att första tiden är tuff - jag skulle vilja säga att den är psykisk terror. Du sover några timmar per natt med minst två avbrott, du bär tungt, du smyger runt i ditt eget hem och lyssnar efter minsta gny, du hinner inget (life on hold), du har hormonrubbningar, du gråter, du känner dig otillräcklig och uppgiven, du hittar kraft du inte visste att du hade. Det är skrämmande och stort och oerhört krävande. Och oerhört värdefullt. Du har nog aldrig förut känt sådant värde. Du känner att du utvecklar en del av dig som varit slumrande, du känner att du kämpar för någon annan på ett sätt du aldrig gjort. Du investerar i någon annan och därmed i dig själv. Du blir till en andra gång. Det tar allt av dig.

torsdag 21 juli 2016

Tutet från stan


Dagarna strax innan.


Minuterna strax efter.


Rut Elise Ljungqvist, tut, lilltutan, tutaliten - det finaste vi nånsin skapat. 

Jag vill rikta ett innerligt tack till personalen på Varbergs Förlossning och BB, ni är fantastiska. Lyhörda, känsliga, bestämda, erfarna och starka - hade jag haft armar nog skulle jag krama om er, hela bunten, riktigt hårt för att ni gav mig och min man en så fin upplevelse och hjälpte vår måsunge ut i världen. Särskilt vill jag tacka Caroline Skantze, som var lika delar mjukhet och respektfullhet inför mina önskningar som beslutsfattande när så krävdes. Du var precis vem jag behövde. Tack. 

måndag 27 juni 2016

Semesterstängt

Jag blir åter nån gång i augusti, eller september. Men det lär pinga till på mitt Instagram när väl tut har tittat ut! Så håll lite utkik där.
Och ha en riktigt härlig sommar nu! Läs mycket, bada mycket, ät gott.

Vi kommer mest att vänta, hemmavid eller hos dem vi känner med altan och gräsmatta, och unna oss massvis av jordgubbar med glass.


lördag 25 juni 2016

torsdag 23 juni 2016

Midsommar


Det börjar uppstå en tradition kring midsommar, att jag och maken far till min familj, sen vidare ut i det gröna söder om Kungsbacka. Här firas det ordentligt med midsommarstång, grillning, häst och vagn, en massa smådjur. Bara vädret blir som Göteborgs-Posten säger kan vi stå såhär och tyka oss mellan bilarna igen, jag och bror, och gotta oss på en träbänk med korv och bröd, sill och potatis, och så vidare.


Det var på den här turen som vi förra året hittade en övergiven busskur, också. Som att kika rakt in i mina tiger-böcker om en avlägsen framtid.

Avalon, på en övergiven bit av E6:an.

Och på tal om detta: jag och Ylva på agenturen hade ett gott snack igår. Vi pratade tidsplan, manusredigering, stoff till presentationsmaterial - det är alltid lika spännande att få läsa hur andra beskriver det jag skrivit. Med andra ord: jag är väldigt lättad att det inte är jag som skriver texterna för böckernas baksidor och försäljning och media. Det är apsvårt att sammanfatta så många tankar till nåt snitsigt!

Dock har jag märkt att det är lättare att berätta vad tiger-böckerna handlar om, face to face. Jag har mycket att säga! Möjligen för att människor lockas av framtidsskildringar men titt som tätt ryggar när de hör ordet "spöken" (temat i mina tidigare böcker). När någon frågar kan jag enkelt säga "Sverige om 300 år, världen har 'vuxit igen', man kör svävare istället för bilar och lever i ett grönt men skrotigt samhälle - och i detta får vi följa en ung tjej som heter Avalon McCoy. Hon är dotter till ett par hotellägare och väldigt, väldigt snokig av sig, vilket gör att hon snubblar över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig", istället för att famla kring tonårsångest, psykologiska undertoner, livet, döden och däremellan och se hur läsaren tappar intresse. Det har faktiskt hänt, trots att böckerna om Hanna fått fin kritik - jag jobbade på Akademibokhandeln förut och prövade att sälja böckerna vid flera tillfällen som en form av test. Förr eller senare var jag tvungen att nämna att det finns ett övernaturligt inslag, ja, alltså spöken, och ljuset liksom slocknade i läsarens ögon. Ett typiskt misslyckatsälj-tecken.

Förmodligen är det fördelen med handlingsdrivna böcker, och realistiska. Man kan säga mycket om dem. Sen finns så klart de psykologiska, mörka undertonerna kvar - räds icke! Enligt mig är böcker utan mörker inte särskilt läsvärda. Jag vill åt de där bottenlösa djupen, även om de bara skymtar till. Det bara måste få suga i magen ibland, skräckkittlas lite.

fredag 10 juni 2016

Redigering av Vita Tiger

Jag är inte lika med som innan men det går! Hjärnan har inte svikit mig än! Jag är på sida 66 av 305, har ett långt "attgöra"-dokument, har ett "övergripandefunderingar"-dokument från Ada Wester, förläggare på Gilla Böcker (del av Lilla Piratförlaget), som jag redan skrivit övergripande svar till, och så vidare. Och det känns lugnt, starkt, tryggt att smita in i den här världen igen, även om det behövs vissa "morötter" för att locka en gravid kvinna när sommarvärmen är här ...


Jag kan karaktärerna och storyn i sömnen (jag har faktiskt drömt att jag stått på en framtida Göteborgsavenyn med grönska sprängande ur asfalt och sten och svävande fordon runt mig), thank GOD, jag kan absolut inte skriva nåt nytt nu. Och jag minns att jag längtade till just denna tidpunkt i processen redan för ett år sen - tidpunkten då boken är skriven och man pillar i den, stärker den, adderar och drar ifrån. Vissa grejer har jag kommit på i efterhand och ska föra in, men mest handlar det om Adas värdefulla synpunkter och vinklar, som gör mig alldeles lycklig. Visst, respons från förlag är tuff! Man är inne i nåt heligt och möblerar om. Men hon gör det lätt att ta till sig. Eller, vi har jobbat så många gånger ihop nu att jag nästan (men bara nästan) inte ens behöver hennes hurra-rop längre. Fast det pirrar så klart till i hela mig när jag scrollar till nästa sida och ser hennes "bra" och utropstecken i slutet på ett kapitel - det är bra att få förstå vad som funkar. Och det mesta verkar funka. Och jag är bara så glad just nu.
Dessutom blir boken bättre av det här, det har jag sett vid tre tillfällen tidigare. Efter all respons och redigering, när texten är satt och boken ska korrläsas inför tryck, då är den alltid sitt allra bästa. Dit når man inte utan gott samarbete.


Känslomässigt är det ändå starkast i början av ett bokskriv, då blir allt så tydligt, åtminstone för mig. Nu har jag på nåt sätt gått vidare (in i bebisdimman), och försöker därför påminna mig med bilder som den ovan, eller lyssna på böckernas växande soundtrack:



Eller hitta nåt nytt, fast det är inte lätt. Särskilt inte när jag är gravidlat. Hur som helst, jag är på gång! Förhoppningsvis håller vi tempot så att boken når er våren 2017 - det är absolut bäst att släppa nytt på våren om man skriver för unga eller är sådär semikänd. Då har man gott om tid till att sprida ordet om boken och få in en fot på på årets bokmässa. För på hösten, när bokmässan är,  släpper alla gammelrävar sina deckare och då försvinner författare som jag lätt i mediasuset. Det vill jag aldrig uppleva igen, och inte ni heller. Det kan jag lova.


Planen framöver ser ut som följer: 
  1. redigera klart Vita Tiger och lämna in
  2. möjligen få en andra redigeringsomgång från Ada (kanske först till hösten?)
  3. finlira i boken tillsammans med Klara Bjelkenäs (redaktör på Gilla Böcker)
  4. sätta boken, korrläsa, pilla och fixa (allt det där som förlagen kan)
  5. kontakta en viss omslagsmakare för att se om vi kan samarbeta (nåt jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN hoppas)
  6. planera boksläpp och så vidare, med mera, et cetera
  7. och nånstans i mitten av allt detta föda ett barn

torsdag 26 maj 2016

Vecka 33

Att vara gravid är inte svårt. Det är inte tungt, inte jobbigt, inte otäckt. I början mådde jag illa men jag kräktes inte. Jag har svårt att gå långa sträckor eftersom bäckenet mjukas upp inför födseln och jag kan få ont och bli trött - ibland, när jag legat på sidan och rör mig, kan det knäppa till i korsryggen. Dessutom kan jag äta vad jag vill, nästan, sova bra om natten, koncentrera mig på att skriva och läsa, och bära halvtunga till fjäderlätta saker - allt det här visste jag skulle hända, rentav mer därtill, så varför klaga? Säkert blir det mer och mer av allt ju större jag blir, men it is what it is, jag är glad ändå. Jag är så orädd jag kan vara. För rädsla låser upp kroppen och gör smärtan värre. Jag är totalt inställd på orädsla, på att det löser sig, på att jag inte kan göra nåt åt födselögonblicket nu så varför ens försöka, och tycker istället det ska bli sjuhelvetes spännande. Jag fyller mig med kämpaglöd och tillit till min egen kropp, går på vattenträning, gravidyoga och sitter goda stunder i solen. Till syvende och sist handlar det mer om själ än kropp, hur kämpig jag klarar av att vara inuti, hur stark, envis och fokuserad. Det här är ett eldprov av rang.


Idag ska vi på BB-besök. Det blir guidad tur, så att man vet vart man ska ta vägen när det väl blir skarpt läge, och lite bänkdiskmaskins-inköp, och lite käk på stan. Normala saker blandas med helt nya saker - det bästa för mig att hantera utmaningar är faktiskt distraktion.

Och för att kompensera för hela detta inlägg om graviditet kommer här tre snabba bilder i följd: 

Lika vanliga på människor som mobiler är idag - annars ser man inte vart man far i framtiden.


Halvvägs mellan Göteborg och Hallandsåsen - gå in på The Dark Power för fler fantastiska bilder!


Flitens lampa lyser även om sisådär 300 år, driven av avancerade solceller och vätgas.