Med ”korrläsa” menar jag korrekturläsa. Jag brukar läsa mina manus i deras helhet när de är klara och har fått vila några dagar/någon vecka. Antingen läser jag på datorn eller på utskrivet papper – i Word finns en kommentarsfunktion och på papper skriver jag kommentarer i marginalerna med en röd penna. När jag korrläser har jag alltid ett anteckningsblock bredvid mig. Och eftersom det för mig rör sig om en härlig del av skrivprocessen sätter jag mig i soffan eller någon fåtölj, unnar med te och choklad, tänder ljus – vad som nu känns bra och rätt! Jag firar att jag lite lätt var jag är i processen och är glad att jag klarat det, så här långt.

En sak jag också testat på vad gäller korrläsning är att läsa in hela boken som röstmemo, antingen i mobilen eller på surfplattan. Sen lyssnar jag igenom manuset medan jag gör annat, och brukar i många fall upptäcka svagheter jag annars har missat, när jag bara läst texten. Det här är ett tidskrävande men väl fungerande tips!

När jag korrläser mina manus markerar jag allt jag reagerar på, om så även känslan av något. Som känslan av att det saknas här, det här känns orealistiskt, såhär vill jag inte att det ska gå osv. Alltså diffusa saker, men också uppenbara, som syftningsfel, ordval, saker som ska strykas. Jag går igenom manuset så att det är konsekvent (namn, uttryck mm). Vid korrläsningen av Vita Tigern gjorde jag faktiskt också små markeringar i stil med dem min redaktör brukar, när hon stryker under och gör små hjärtan, utropstecken, eller skriver ”bra” eller ”åh”, och det fungerade faktiskt! Varje gång jag liksom berömde mig själv för en formulering eller en slutkläm eller en scen pirrade det till i mig. I brist på kollegor får man vara sin egen, liksom. Med Vita Tigern skrev jag dessutom till två korta kapitel efter korren bara för att jag kände att jag slarvat med gestaltningen … så, vad som helst kan hända om man är sin egen tuffa redaktör.

Med korrläsningen väl klar ska alla ändringar föras in i texten = det är dags att redigera manus! Vilket är lite av ett hästjobb, kan sägas. Roligt men pilligt! Det här är något jag har åsikter om men sällan formulerar mig kring: håll det enkelt. Som författaraspirant skrev jag om och ändrade så många gånger att jag förstörde mina manus. Lyssna istället till vad min bildlärare sa under högstadiet: ”En tavla blir aldrig klar, du måste bestämma dig för när det räcker”. Respektera din text när du tagit dig såhär långt. Skriv, redigera och skicka bunten till dina betaläsare eller rakt in till förlagen.

Såhär ser redigering av manus/bok ut för mig:

1. jag renskriver punkterna från korrläsningsblocket i datorn, strukturerar dem så att de stora hamnar överst och småpillet längst ner, och tar dem uppifrån.
2. jag använder sökfunktionen i Word för att kolla upp ordval, överanvändning av vissa fraser, konsekvent beteende hos karaktärer osv.
3. jag har kommentarer direkt i manuset på datorn alternativt en utprintad och rödmarkerad version intill mig, som jag successivt betar igenom.
4. jag pressar på tills jag är klar, om det så handlar om timmar eller dagar. Så klart sover jag däremellan! Men just redigering känner jag att jag inte vill pausa ifrån – jag försöker hålla takten så att jag inte tappar känslan.

Med alla ändringar införda brukar jag ofta få känslan av att jag inte längre har någon övergripande koll på manuset. Är det fortfarande bra? Eller vad har jag gjort? Just i den här stunden är det naturligt för mig att känna tvivel. Manuset är tvättat så många gånger att det är bäst att låta det vara, så jag skickar helt enkelt in det till förlagen.